Konstigt...
Jaa, det är verkligen konstigt. Jag har ingen träningsvärk. Ingen alls. Antingen tog jag i för dåligt igår, eller så är de nya skorna alldeles otroligt mycket bättre att springa i än de gamla... Och här är de:
I morgon är det dags igen enligt samma variant som i torsdags. Först gym, sedan jogg :-)
I går hade jag en riktigt skön dag vid och i sjön. Somnade dessvärre på bryggan, just när jag hade tänkt "bara en liten, liten stund till..." vilket resulterade i en tämligen bränd rygg. Lite onödigt, och mycket ont. Inga blåsor tack och lov, men det blir utan tvivel massor av fjällning om en vecka eller så...
Hundarna fick givetvis vara med och bada också. Ingen vattenträning, bara nöjessim - härligt :-) När det hade svalnat av framåt kvällen fick Hedvig ett sök med sex dummies och två fåglar, en trut och en mås. På en åker lade jag fåglarna och alla dummies utom en, som jag lade ett stycke ut i högt och besvärligt gräs. Måsen kom in jättefint, och efter lite mixtrande med upptaget så fick jag in truten också. Dummies skyfflar hon in i munnen och får ofta med lite av naturen också... Men så blev det ju en kvar. Den här gräskanten låg lite bakom en liten kulle, och efter lite arbetande på åkern så försvann Hedvig. Eftersom jag inte kunde se henne så ville jag ju inte kalla in, så jag smög lite framåt för att kolla och vad ser jag? En svart, viftande svans som stack upp ur höga gräset, och jag kunde förstå att hon sökte riktigt intensivt,. Så jag backade tillbaka och väntade, och jag tror att Hedvig var riktigt stolt över sig själv när hon till slut kom med dummyn!
Glad i hågen efter ett trevligt litet träningspass åkte vi hem...
Kvällarna är verkligen underbara nu! I dag har vi haft en liten sommargrillkväll med jobbarkompisarna. Mycket trevligt var det, alleles lagom enkelt, men mycket gott! Nu är det läggdags :-) Fyra dagar kvar till semestern!
I väntan på träningsvärk
Nu ska ni få höra nåt smått chockerande. Jag tränar ju på gym två gånger per vecka tillsammans med en arbetskamrat. Det har blivit ganska mycket uppförsbacketräning på rullbandet, enbart med räddningshunderiets fystest i tankarna, men försöker mixa styrka och kondition. I tisdags tyckte vi att det var alldeles för fint väder för att tillbringa hela timmen inomhus, så vi tränade först styrka och gick sedan en rask promenad i Apladalen. Under tisdagen och onsdagen så började vi älta om vi inte skulle göra ett försök att jogga. Något som verkligen inte känns enkelt för någon av oss. Så i torsdags gjorde vi likadant med skillnaden att vi växelvis joggade och gick i Apladalen!! Inte lång och inte fort, men det är ett enormt steg för mig!!
I torsdags var jag och köpte mig ett par riktiga joggingskor. Har ett par underbara Puma indoor-skor, men de är inte riktigt anpassade varken att springa i eller motionsgå i... Hade lite tur, för jag hade bestämt mig för att åka till Stadium, men så ringde syrran på onsdagkvällen, och frågade om jag sett att Team Sportia hade rea på bl a skor. Så Team Sportia blev det och jag fick jättebra hjälp av en expedit som kunde sin sak. Jag fick gå fram och tillbaka barfota medan han tittade på hur jag sätter i fötterna. Det visade sig - som jag trott - att jag inte går lika med fötterna. Han kände lite på fotvalven och plockade sedan fram ett par skor som jag provade. Och dessa kändes så kanon så jag provade inte ens några andra. Och tack vare rean så sparade jag 600 kronor på dem, så då känner man ju sig extra nöjd!! Har tagit bilder på dem men de finns än så länge bara i kameran, men det kanske kommer.
Det är nästan chockerande, men idag har jag provsprungit dem :-) Det är inte så vidare värst ställt med konditionen, det är bara att erkänna, så det blev att springa en bit och gå en bit, men det spelar ingen roll. Jag GJORDE det och det är som sagt en stor tröskel för mig. I morgon - liksom i fredags - lär träningsvärken sätta in.
Nu ska jag åka och bada :-)
Välbefinnande
Mina små stopp-övningar fick också en trevlig biverkning. Hedvig blev väldigt fokuserad på mig, och lyssnade mera koncentrerat. Ska ta med mig det till nästa träning.
På utvägen förberedde jag två dirigeringsövningar, den ena dummyn såg hon inte, den andra kunde hon nog ana, men inte se precis var jag lade ut den. Sedan fortsatte vi vår promenad, stannade till vid ett gammalt hygge, med mycket ris, stubbar och grovt gräs. Där lade jag fyra dummies och gömde dem väl under riset. Sedan skickade jag Hedvig på linjetag från vägen, stoppade henne och satte igång henne på närsök. Jag fattar inte att det faktiskt går så bra! Den tokiga, springfnattiga Hedvig, kan faktiskt fokusera i normalt tempo, med intensiv, låg nos. Vi gjorde ju det på jaktinternatet för några veckor sen och Hedvig snappade det direkt. Innan dess så hade jag bara provat någon enstaka gång, men inte riktigt börjat från början - vilket givetvis är helt knäppt...
Traskade vidare i skogen, tills jag hittade en trevlig, ganska öppen sluttning. Där blev det ett sök som inte vållade några problem alls. Sedan började knotten göra sig påminda, och jag vände tillbaka. Tog först den ena dirigeringen, linjetag läng en gammal vägstump och fortsättning ut genom en grind, stopp och sedan höger. Högerdir funkade inte riktigt bra, hon ville fortsätta rakt ut, men eftersom jag var envisare än hon, så lyckades det efter några försök :-) Och så var det sista dirigeringen. Satte henne vänd mot mig, och gick ifrån en bit och skickade med uttecken. Den blev helt klockren, och mycket nöjda så fortsatte vi vår promenad hemåt :-)
Fick inte till några bra hundbilder (svårt att både träna och fota) men denna härliga äng var jag tvungen att spara... Bilden gör inte de ljuvliga rosa/lila blommorna rättvisa! Just som jag skulle skriva detta slår det mig att jag inte vet om de heter tjär-blomster eller kärr-blomster, men med tanke på att de är klibbiga så gissar jag på tjär- . De är vackra i mängd i alla fall.
Igår blev det kärvt med tiden, men det blev i alla fall ett mycket kort lydnadspass. Inkallning med (och utan) ställande, fritt följ och fjärr var de moment som fick sig en liten avdammning. Med tanke på att lydnaden legat lågt ett tag, så tycker jag att det gick riktigt bra!
I morgon står det musikkårsövning på schemat så jag tvivlar på att det blir någon träningstid :-( men det känns gott att vara igång med jaktträningen igen. Det är verkligen så himla roligt!!
Lyckad träning - igen :-)
Igår gick jag ut i mammas skog och körde ett litet apporteringspass. Mer eller mindre hela den skogen ligger i en brant backe, och jag valde att köra ett sök på tvären, och det blev jobbigt ändå :-) Blandade fågel och dummies, totalt sju stycken, och Hedvig fixar det...om inte galant, så absolut helt okej! Snabbt ut, snabbt in, tillräckligt bra upptag, håller hela vägen, bra grepp, snyggt avlämnande. Jag avslutade med att gå ut själv och kasta en duva. Just som jag kastat den ringde telefonen, så därför blev det en stunds minnes-suddning, men när jag sedan skickade Hedvig så spikade hon den. Det är knappt jag vågar tro på det själv, men det känns som den där idén om att fåglar är äckliga börjar ge sig. Tanken på att åter komma till start på jaktprov har slagit rot, men det är en bit kvar innan dess. Kanske, kanske till hösten?
Idag blir det ingen räddningsträning. Vi ska gå igenom miljöbanan (IPO-R) med våra kursare, och Hedvig som närmar sig höglöp ska nog inte vara med på planen :-) Om jag får ihop tiden, så ska jag försöka få till lite annan träning innan...kanske rent av lite dirigeringar?? Näpp, nu måste jag ge mig av!
Lat helg
Midsommarafton i övrigt tillbringades med sill och potatis och senare, grillad biff, hembakat vitlöksbröd och trevligt sällskap. Det enda man egentlgen behöver med andra ord :-)
Det har faktiskt blivit lite apporteringsträning också. Åkte ut till en åker där man tagit hö (eller kanske ensilage om man ska vara petig) och gjorde en övning som Annica Christensen tipsade om på jaktinternatet. Tog Hedvig med i koppel, gick rakt ut, lade en dummy, tillbaka och apporterade den. Gick sedan rakt ut igen, vinklade vänster och lade en dummy i nästa hörn, tillbaka och skickade på linjetag till det första hörnet, blåste stopp, vänsterdirigering till nästa hörn och apport. Ut igen, vinkla vänster, vinkla vänster igen och så en dummy i tredje hörnet, och sen dirigerade vi rakt ut, stopp, vänster och stopp i nästa hörn, dirigering till tredje hörnet och apport :-) Det gick faktiskt riktigt bra, men sen var jag dum nog att prova igen fast i högervarv, och det gick inte alls lika bra. Tänk att man aldrig lär sig.... Avslutade med ett sök med sex dummies och det löste hon bra.
I går så åkte jag ut till samma plats, och lade ett nytt sök där jag blandade sex dummies med tre fåglar, en duva, en kaja och en liten trut. Just i söket upplever jag att hon är väldigt snabb i sina upptag, så förhoppningen var att även fåglarna skulle åka med av bara farten så att säga. Och min plan fungerade! Förutom att hon vände runt duvan ett varv innan hon grep den, så tog hon alla fint (inte lika snabbt som med dummy, men bra ändå), bra grepp om kroppen, bra fart in och inte en tanke på att släppa varken på vägen eller inne hos mig. Den sista fågeln var den lilla truten som hon tyckte var så äcklig sist, och på vägen in med den passerade hon den sista dummyn. Visade inte att hon hade noterat den, i alla fall inte så att jag uppfattade det, men spikade den när jag skickade ut henne på nytt sök sedan. Helnöjd med den övningen så lät jag alla tankar på flera övningar vara blott tankar till en annan gång. Ska försöka mig på en liknande övning idag har jag tänkt :-)
Jag hade ett litet skjutsa-mamma-uppdrag igår som inkluderade att hämta henne hos min moster. Moster har en liten kattunge, och i brist på hundtränarbilder så får det bli kattbilder idag :-) Finns det inga regler för HUR söt man egentligen får vara??
Hur många arbetsgivare förser en med en sån här ljuvlig midsommarbukett?
Jag är lyckligt lottad i många avseenden.
Bildbeviset på att midsommar inte BARA har bjudit på regn och åska, även om vi sannerligen fått det också...
Midsommar
Veckan har susat snabbt förbi med alldeles för lite hundaktiviteter. I tisdags var det i alla fall räddningsträning, och Hedvig gick riktigt bra. Alltså...hon är vild och galen, stundtals lite springig, men hon vill bara en enda sak: att hitta och ta sig fram till, in till figuranterna. Eventuella andra önskemål är rent kosmetiska :-D Ibland - någon gång emellanåt - så är jag lite sugen på att tävla IPO-R. Så himla märkvärdigt kan det ju inte vara!!? Jag har ju protesterat en del mot att man har lagt in IPO-R delar i våra räddningshundprov, och jag gillar fortfarande inte det(!) men att tävla för skojs skull är ju nåt helt annat! Kanske, kanske kan man få ett litet uppsving i motivationen igen? Nåja, vi får väl se om det blir något. Jag har inte ens koll på var/när kommande tävlingar går. Och jag har en hel del lydnad att slipa på...
Helgen kommer nog att bli ganska lugn. Vi firar i morgon med sill och potatis och senare grill, men vi kommer att vara på hemmaplan och som sagt ta det ganska lugnt. Förhoppningen är att det ska bli lite hundträning också men i vilken form får vi se. Hedvig löper men det märks inte ett dugg på henne så vi kör på som vanligt :-) Om inte regnet öser ner hela tiden så ska jag försöka erbjuda några bilder vid nästa uppdatering, för det var länge sen nu!
Ha en trevlig midsommarhelg alla ni därute!
Bara en liten rapport...
...om läget. Vad gäller räddningshunderiet så kan jag inte påstå att jag har kommit fram till något beslut så jag tänker inte fortsätta mitt ältande mer om det. Just nu.
För tillfället händer det inte jättemycket. Vi har börjat röja lite först och främst i uthusen hemma hos mamma och ägnade hela lördagen där. Uppröjningen är välbehövlig, men det är inte bara bråte som dras fram. Många minnen och känslor rörs också upp och dessa varken kan eller vill man slänga i containern. Man lyfter fram dem, dammar av dem lite, slår varsamt in dem och stoppar tillbaka dem in i......var det nu är man förvarar sina minnen. Men det blir mycket i containern också!
Igår blev det faktiskt lite gjort här hemma. Stod vid vedklyven en ganska stor del av dagen, men hann även med lite inomhusjobb också. Hade verkligen tänkt få till ett träningspass idag, men jag har helt enkelt inte kommit till skott. Jag valde att ta bara Maiden med mig på en skogsrunda, skönt för oss båda tror jag. Hade visst kunnat ta med mig alla hundarna, men jag känner att Maiden behöver få lite egentid också. I morgon är det i alla fall räddningsträning - då ska Hedvig få jobba!!
Tankar från en slocknande eldsjäl
---
Som sannolikt ingen av mina ordinarie läsare har missat, så har jag under 15 år lagt ner ohyggliga mängder tid och engagemang på Räddningshundverksamheten. Första målet var förstås en egen, färdig räddningshund, men under resans gång gick jag också den långa vägen - 5 år, för att bli räddningshundinstruktör, jag var med i internationella styrkan (med Maiden) jag blev bedömare. Det kanske lät skrytigt, men det är sant.
Oräkneliga är de timmar man lagt och fortfarande lägger ner på detta och på sista tiden jag har börjat ifrågasätta mitt eget förstånd. På dessa 15 år har jag gjort skarpt eftersök i åtta timmar..... i backspegeln kan man se att Sverige har gjort blott fyra insatser med USAR-teamet, Armenien -88, Turkiet två gånger -99, Algeriet -03 (med reservation för att jag kan minnas fel). Alltså... i snitt ungefär en gång var femte år. Styrkan ska ha 48 hundar men bara 12 på en insats (även om vi räknar med Heavy Team) vilket rent statistiskt skulle innebära att man kan räkna med en insats per ekipage var 20:e år. Nu finns det ju inte 48 ekipage i styrkan, men leker vi med att det är hälften, så skulle det ändå -fortfarande rent statisktiskt- vara 10 år mellan gångerna.
Verksamheten har i många - om inte alla - år varit tämligen gungig. Jag vet ingen annan verksamhet där man ändrar förutsättningarna så ofta, och kanske rent av lättvindigt, som inom räddningen. De flesta förändringar, i alla fall de på senare år, har förutom några riktiga bottennapp ändå varit bra och lett till att vi idag har en bättre och riktigt hög kvalitét på de ekipage som tas ut till RI-styrkan.
Vid årsskiftet 08/09 bildades en ny myndighet genom att man slog ihop Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV). Vår verksamhet har alltså flyttats in i MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, och där finns nu andra människor som ska bestämma över en verksamhet som de uppriktigt sagt inte verkar begripa någonting alls av.
Man har en tid pratat om att man enbart ska ha internationella räddningshundekipage som kan infinna sig på Arlande på tre timmar. Sedan har man ritat upp en cirkel kring Arlanda som i själva verket är minst 4 timmar från vissa håll. Jag behöver knappast säga att vi befinner oss utanför den cirkeln...? Just inom denna cirkel har SBK allra, allra minst räddningshundverksamhet... Det har sagts att en insats ska utgå ifrån Arlanda, men att man ska/kan gå ner på Sturup för att plocka upp räddningsmän och sjukvårdspersonal. Däremot inte hundekipage. Motiveringen är så dålig så att en treåring hade kunnat komma på en bättre. "Det är olika personer som larmar ut..." Och? OCH??? Vad är problemet?
Efter en otroligt väl genomarbetad skrivelse av Petra, underskriven av nästan alla som är aktivt involverade i räddningshundverksamheten, gick MSB med på ett nytt möte för att diskutera. Detta är den info som kommit ut efter det mötet:
Möte med MSB angående avsiktsförklaring räddningshundar
Minnesanteckningar från möte mellan SBK och MSB den 1 juni 2009
Under mötet diskuteras bakgrunden till uppbyggnaden av SWIFT USAR och orsakerna till den geografiska begränsningen vid rekrytering samt synpunkter på detta från SBK och privata hundförare.Utöver de ekipage som är anmälda till RHFU maj 2009 och augusti 2009 finns ca 28 ekipage som väntar på att göra SBK:s slutprov. MSB förklarar sig villiga att ta till vara på dessa som påbörjat utbildningen innan den nya inriktningen var klar. Diskussionen leder till följande formulering:
Som tillägg till avsiktsförklaring internationella räddningshundar 2009 gäller följande:
Ekipage som redan påbörjat utbildning och klarat delprov 1 kan vara aktuella för rekrytering under 2010 om de genomför RHFU senast våren 2010 och MRT senast hösten 2010. Detta förutsätter att ekipagen är bosatta i områden där det finns rekryterade ekipage sedan tidigare. Lista över ekipage som omfattas av ovanstående bifogas anteckningarna.
(OBS! listan som nämns ovan är ännu ej klar - läggs upp på Fido när den är det.)
Alltså: Vi "gamla" som är med och tränar inför MRT (Mission Readiness Test) och de som redan är uttagna, vi kommer få fortsätta på vår inslagna bana - enbart för att det inte finns tillräckligt många ekipage i den region där MSB vill ha dem, men vi får inte starta några nya kurser, och vi måste elda i baken på dem som redan är igång. Det finns platser med pågående kurs, där man inte haar uttagna ekipage sedan tidigare, och de stoppas ju nu enligt ovanstående information. Detta funkar kanske i MSB's ögon just nu, i något år, men hur ser det sedan ut? Utan påfyllningen underifrån så kommer ju hela verksamheten att långsamt dö ut. MSB/SBk förlorar sina eldsjälar och massor av kompetens rinner bort!
Nästa fråga är skarp insats. Hur sker rekryteringen om det smäller idag? Eller om ett år? Två år? Kommer man då att i första hand plocka ekipage från "rätt" region, och så ska vi snällt stå med mössan i hand och niga och tacka om vi kommer med som andrahandsval för att ekipagen inte räcker? Ursäkta mig, men kan man utnyttja männsikor på det viset? Människor som satsar hela sitt liv på detta, man anpassar familjeliv, jobb, bil för att inte tala om plånbok, för chansen att någon gång faktiskt få komma iväg och göra skillnad för krisdrabbade människor!! Visst har vi roligt under tiden, hundarna älskar det och visst har man fått med sig mycket både hundmässigt och annat under alla år, men utan verkligheten i bakgrunden har det inget som helst värde. I alla fall inte för mig.
Så nu har man två val. Antingen säger man STOPP här och nu, packar ihop sitt räddningshundliv helt och hållet och byter verksamhet. För min del är saken den att om jag ska sadla om Hedvig så ska jag göra det NU! Hon är fyra och ett halvt (knappt) och vi hinner fortfarande satsa på något annat. Eller....ska man fortsätta, för JAG kommer ju att få göra MRT (om inga nya direktiv kommer innan dess) och om vi blir godkända får vi ingå den internationella styrkan!? Kanske ska man vänta och se? Fortsätta framåt, göra MRT och vara med på tåget (eller snarare flyget) inär (inte om) MSB inser att de inte får ihop tillnärmelsevis så många ekipage de behöver inom den angivna cirkeln. Eller kommer man - Gud förbjude - att sänka kvalitetskravet så till den milda grad att man kan få fram ett tillräckligt antal på kort tid?????????
Oavsett hur jag väljer att göra så kommer jag slutföra min pågående kurs, så mycket ansvarskänsla har jag, men det känns just nu oerhört motigt. MSB vill inte ha oss om de kan undvika det, Polisen tar inte i oss med tång, SBK Centralt gör kanske vad de kan, men har tydligen ingen som helst möjlighet att påverka myndigheterna, och t o m vår egen klubb är på krigsstigen! Förstår ni att man blir uppgiven??
Äntligen några rader
Och nu är det risk för att det blir ett sånt där långt inlägg igen. Varför kan jag inte lära mig att skriva lite och ofta?? Inbillar mig att det är roligare att läsa. Om det nu överhuvudtaget är någon som intresserar sig för oss och vår träning. Kanske är man knäpp som bloggar? Tänk om jag för 20 år sedan (okej-nu känner jag mig gammal...) hade sagt till min ändå ganska vidsynta mormor "Vet du jag ska börja skriva dagbok, och ALLA som vill ska få läsa den" så tror jag att hon hade skakat på sitt långa hår i med många hårnålar, och ansett att det yngsta barnbarnet hade tappat förståndet. Men eftersom min underbara lilla mormor har varit död i många år så får jag aldrig höra reaktionen...
När jag sist skrev skulle jag träna apportering och det blev också gjort. Körde några markeringar med dummy, kastade på samma ställe, fast jag backade bit för bit tills de var ganska långa. Gick väl skapligt, någon gick hon förbi och sökte för långt ut, men alla kom hem i alla fall. Sedan gick vi över till markeringar med fågel i stället. Kajan gick ganska bra, men vi hade en liten trut också, och den ville lilla fröken INTE apportera. Hon var på vippen att rulla sig på den i stället, men då satte matte det långa benet före och hann ut och stoppade in pippin i munnen på henne. Efter lite trixande så bar hon den hela vägen in. Nytt kast, och nästa gång gick lite bättre, men inte direkt bra... Jag får nog ta på mig det här med viltproblemen, för vi tränar ju alldeles för lite med fågel!!
På morgonen därpå rök fåglarna fram igen och vi gjorde några lätta apporteringar på gårdsplanen. Fortfarande väldigt motvilligt, men det är väl bara att nöta på förmodar jag :-)
I tisdags var det räddningsträning förstås. Vi var på en grävfirma i stan, och medan vi gick runt och kollade legor, så kom en av ägarna och kikade lite, och hade med sig sin lille pojke, som kan ha varit kanske 4-5 år. Vi hade bestämt att jag skulle köra först, och när jag var på väg till bilen för att hämta Hedvig, frågade de om inte far och son kunde få gömma sig en gång för att se hur det går till. Jovisst, svarar jag, och de båda går och gömmer sig. På flaket till pappans pick-up. Jag var förstås tvungen att gå dit och kolla om han var medveten om rivmärkena som skulle/kunde uppstå, men det var i högsta grad ett bruksfordon så det gjorde inget. Okej. Jag skickar Hedvig på sök, inte precis rakt på men direkt in i rätt område, eftersom jag inte ville att de skulle behöva vänta. Och vad händer? Jo, legan blir riktigt klurig! Gissningsvis kom vittringen knepigt, men en annan faktor är ju att vi alltid, alltid, alltid hejdar hundarna om de är på gång att klänga på någon bil. Det är helt enkelt för dyrt :-) Hur som helst så hittade hon den till slut, och lille gossen reste sig upp direkt när han hörde att hon klängde på bilen. Någon markering blev det då inte, men det är kanske inte livsviktigt i sammanhanget.
I helgen som gått har jag varit på Coatfloats Kennelläger. Lika trevligt som alltid. Förutom att vi har ätit gott (och mycket!) tävlat i Coatfloat Cup och varit sociala, så har vi förstås också tränat hund. Jag är jättenöjd med hur Hedvig har jobbat, och det suger i tarmen för fortsatt jaktträning nu. Om jag bara kommer tillrätta med det där med viltet.... Vi lade upp träning i fem stationer, som kunde anpassas efter hundens behov och nivå, och så roterade vi på stationerna. Jag och Max började på söket. Vi valde att lägga ett djupt och smalt sök längsmed sjökanten, i en lite lurig terräng med mycket blåbärsris. Sedan skickade vi hundarna växelvis att hämta. Hedvig, som i det här fallet hade fördel av att INTE vara helt vattentokig, fick hem sex av de tio dummisarna, och jobbade på bra.
Nästa station var vatten. Vi stod på varsin sida om en vik, smal för att vara en vik men ganska långt avstånd när man ska simma det... Max kastade en markering till Hedvig, och när hon nästan var tillbaka hos mig med den, så kastade han ut en ny på ungefär samma plats. När Hedvig lämnat av riktade jag upp henne och skickade på ett ilnjetag. Fick ta tillbaka henne en gång och skicka om, och då fixade hon det fint.
På vår tredje station var det mera vatten. Max körde före mig och fick en markering från båt, men varken hund eller husse var beredda, så de uppfattade inte markeringen, och en ny dummy kastades. När denna var inne var det vår tur, och jag valde att göra ett försök att dirigera på den första. Hon hade ju en minnesbild av att något hänt därute (fast båten var bortrodd och det tagit en liten stund för markeringen att komma in eftersom det var ganska långt ut). Det var absolut inget perfekt linjetag, jag fick tjata lite på henne och vända upp henne "ut" i gen, men till slut fick jag ut henne på djupet och fick hem dummyn.
Nästa station låg vid foten av en ganska brant backe. Mitt i backen gick en liten stig, eller nästan före detta stig, rakt upp i ett stråk med lite mera öppen terräng. Här valde jag att ha en dummy längst upp på krönet, Hedvig fick inte se något när den lades ut. Sedan kastade Max en markering åt sidan, jag sade nej till den och skickade på ett linjetag till den dolda dummyn, och när den var hemma fick hon hämta markeringen. Det gick helt strålande :-) En bra, rak linje, och en perfekt minnesbild av markeringen gjorde matte nöjd!
Efter lunch var det dags för vatten igen. Två markeringar kastades från båt upp på en liten ö. Den första gick riktigt bra, men den andra hade hon glömt :-/ Jag skickade dock ut henne ändå, men när hon var i strandkanten(!) på ön, så vände hon tillbaka, och var nästan halvväg in till mig innan jag lyckades få stopp på henne och få henne utåt igen. Till slut kom hon dock upp på ön och hem med dummy nr 2. Det här är kanske övningar som ligger lite över hennes nivå, men det är ju väldigt roligt när man får lyckat resultat - även om det inte ser så flott ut när man måste blåsa och vifta så pass mycket.....
Sedan kastade Jennie två markeringar på land. Jennie stod så att vi såg uppkastet, men nedslaget var helt dolt bakom ett buskage. Här var jag nästan säker på att Hedvig skulle ta den enkla vägen rakt fram till Jennie och sedan vinkla ut, men nix, hon imponerade på mig genom att dra rakt fram genom riset i rätt riktning. Hon gick ut lite för långt, men jobbade sig tillbaka och sökte koncentrerat hela tiden. En till på nästan samma ställe. Lika snyggt ut och spkade den :-)
Sista övningen för dagen blev ett närsök. Lade ut tre dummys i blåbärsriset och gömde dem väl. Skickade Hedvig från kanske 10 meters håll, blåste stopp och sedan söksignal. Och gissa vad? DET FUNKADE. Först var hon lite förbryllad över signalen; reste sig och "frågade" om hon skulle komma in igen eller vad jag ville, men med ett försiktigt leta och ett handtecken satte hon nästan i lågläge och letade intensivt. Någon gång tog benen överhand, och jag fick ta tillbaka henne till rätt område, men i stort sett gjorde hon det bra.
Nu har ni förmodligen redan tröttnat på att läsa om våra övningar, så söndagens övningar sammanfattar jag lite kort. Markering + dirigering över en betydligt bredare vik än på lördagen. Det blev för tufft för Hedvig och vi fick göra om det till två markeringar istället. Sedan nej-markering på vatten och linjetag längs strandkanten. Dubbelmarkering på vatten där jag stod ganska långt upp på land och skickade, och sedan var vi ganska nöjda.
Som jag skrev inledningsvis så är jag jättenöjd med Hedvigs arbete. Det känns som hon har tagit ett rejält kliv uppåt, och lite smått ångrar jag att jag inte har anmält till flatmästerskapet :-( Det har skett en stor förbättring i vattenarbetet, hon simmar fortfarande illa när hon har bråttom, men på dirigeringarna ser det åtminstone skapligt ut. Framför allt har hon bara en enda gång under helgen, stannat och skakat sig innan hon lämnat av, trots att hon ibland fått springa en bit på land med dummyn.
Sitter och funderar på någon rolig övning att ägna kvällen åt :-)