Lämna gärna en kommentar, eller skiv en rad i gästboken, www.dogblogg.nu

Till att börja med. Om du som just nu läser inte fixar ett troligen långt inlägg, där jag - kanske inte helt objektivt - vältrar mig i bitterhet och besvikelse, så är det lika bra du surfar vidare på direkten. För här kommer det.

I helgen har det för första gången i Sverige genomförts ett Mission Readiness Test. MRT. Det nya uttagningsprovet för internationella räddningshundar. Först vill jag bara göra en kort "detta-har-hänt" över vad tidigare uttagningar, och även RHFU (där vi har utbildats) har inneburit. Man har kommit på plats, blivit indelad i grupper, fått jobba i grupp med tältresning och camp-arrangemang. Man har fått sökuppgifter i grupper där det givetvis har varit viktigt att man finner de nödställda. Även om man i ett skarpt läge har sjukvårdspersonal med sig, så har vi fått jobba med omhändertagande. Förmågan att ge och ta order och samarbeta i grupp har bedömts. Man har lagt stor vikt vid att hundarna är hanterbara och belastningståliga, att föraren har klarat både fysisk och psykisk belastning.  Men detta i bakhuvudet ska ni nu få läsa mina upplevelser från gångna helgens MRT.

I fredags förmiddag bar det av hemifrån. Sammanstrålade med Thomas, Anette, Hanna och Petra i Värnamo, och med Ewa i Jönköping. Det var ett hiskeligt pladdrande av tre förväntansfulla tjejer i bilen, när vi styrde kosan mot Rosersberg norr om Stockholm. Köerna förbi Stockholm i rusningstid gjorde att vi trots väl tilltagen körtid, hann upp med bara tre minuter tillgodo! Vi fick en liten genomgång av hur helgen skulle se ut, samt presentation av 'landets absolut bästa och mest erfarna domare' (att bara en av dem har haft egen räddningshund i modern tid skriver jag inom parentes). Vi fick lite utrustning; ficklampor, handdukar, filtar och lådor med den populära frystorkade maten. Den är kanske inte så rolig, men det är väl helt okej. Det var några få plusgrader och ösregnade, och med tanke på att militärtält inte har något golv, så var vi väldigt tacksamma över att tältet redan var rest och torrt invändigt. 

Vi hade tillgång till ett sorts sanitetshus, med omklädningsrum och toaletter och det blev vår bas. Efter inkvartering och lite check på utrustningen så fick vi anropet att bege oss till första uppgiften. Den var en enkel markeringsövning, sån som man har på vanliga prov där man skickar hunden rakt på en låda där det finns en figg. Vi fick binda upp hundarna ett stycke bort, och jag var en sån idiot som inte satte täcke på Hedvig på en gång, men jag tänkte att det var väldigt kort stund, så det inte var så farligt. Jag hade startnummer åtta, och när det blev min tur så skickade jag, Hedvig dansade runt lite och markerade sedan. Snabbt och lätt, kan man säga. 

När alla var klara med den övningen så fick vi gå tillbaka till campen. Då kom Hanna och påpekade att Hedvig gick illa, och när jag tittade på henne så gick hon verkligen jätteilla. Hon var inte precis halt, men drog in båda men framför allt det vänstra bakbenet långt in under sig i jättekonstig vinkel. Och detta hade tydligen också synts precis när jag skickade ut henne på markeringsövningen, fast jag noterade inte det själv. När vi kom in och jag skulle känna på henne, så upptäckte jag att det var blod på golvet från hennes tass. En framtass! Hur hon har lyckats få ett skärsår i en trampdyna på den lilla utflykten är helt obegripligt, men det gjorde hon. Bakbensbekymret var dock mycket värre tyckte jag.  Det var som om hon krampade i muskeln som går från knäet bak och upp mot ljumsken, eller hur man ska beskriva det. Förtvivlan smög sig på, skulle jag inte ens kunna genomföra provet? Jag lovar att det INTE är roligt när man gråter första kvällen av ett helglångt prov! Bestämde mig för att sova på saken, och se hur det såg ut på morgonen. Eftersom vi misstänkte att det kunde vara köldrelaterat, så var jag extra tacksam över att jag sydde en egen sovsäck till Hedvig innan vi åkte. Tog en gammal jag hade liggande, och sydde ihop och klippte av =) Tro det eller ej, men Hedvig sov båda nätterna igenom med sitt obtrack-täcke på i sovsäcken! Trots en värmefläkt blev det ganska kallt längst ut i kanterna av tältet.

På morgonen såg det lite bättre ut, och efter en hel del väntan så blev vi kallade till en uppgift. Denna uppgift bestod av ett teoripass i lektionssalen. Det handlade om signalsystem och märkning, samt att kunna lägga nossnara och lägga ner hundarna för inspektion. Hundarna fick under tiden ligga ute i regnet. Då hade jag både fäll och täcke, med en extra handduk under täcket för värmens skull. Sedan skulle vi då göra övningen med nossnaran och det. Det kändes onekligen lite fånigt eftersom jag så sent som samma morgon hade lagt ner Hedvig och lagt ett "skarpt" tassbandage... Hur som helst, när vi sedan gick upp till campen gick hon åter ganska illa. Givetvis hade hon legat och blivit kall, och det stärkte min känsla av att det berodde på kylan.

Senare på dagen var det äntligen dags för oss att ta oss an sökuppgifterna. Jag hade bestämt mig för att köra Hedvig med inställningen att så fort hon visar att hon far illa av sina ben, så bryter jag hela provet. Vi var tre som blev framkallade att köra på varsitt ruinområde. Det var rent IPO-R sök, där man skulle skicka hunden och själv gå på vägen utanför. Rent hundprov. Man talar om när man har markering, man pekar ut, och sedan lämnar man.  På alla tre områdena. Det första området gick jättebra. Det andra tyckte jag var sådär. Där var tre figuranter. Den första tog hon klockrent, men sedan fick hon en fig på mitten, skällde fem gånger sådär, och när jag var på väg fram så släppte hon den, satte upp näsan och drog rakt till nästa figurant. Där kom en klockren och lång markering. När jag sedan sökte tillbaka, så gick hon till slut tillbaka och markerade mitten-figuranten igen.  Den figuranten bedömde man som att hon hade lämnat. Tja, det kanske man kan säga. Det är klart att det inte är bra. Det fattar jag också, men vi hittade den - är inte det ändå det viktiga?? För till saken hör att ett flertal hundar helt missade just den figgen. Men missad fig bedöms inte lika hårt som hittad och lämnad fig. Vilket jag iofs ur hunddressyrsynpunkt håller med om, men jag trodde detta handlade om att rädda liv...

Shit, vad det här blir långt...

Okej. Nästa område igen fanns två figuranter. Hedvig drog rätt fram till den ena och sedan svansade hon runt, och jobbade jobbade jobbade för att hitta en väg in, för att hitta en väg närmare. Men någon markering - det kom det inte. Till slut började hon jobba längre och längre ifrån den, jag tog tillbaka henne en gång, men eftersom det inte finns i min värld att hon skulle gå ifrån en fig utan att markera, så grodde misstanken att det var kläder eller godis som låg i skyddsrummet, så jag gick vidare. Strax efter hittade hon nästa fig, trycker fram huvudet mellan en rostig tunna och en pall för att komma nära, och fastnar där! Hon skriker några gånger och jag rusar fram, men då har hon kommit loss själv. Jag backar tillbaka för att invänta markering, och den kom till slut, men ganska förståeligt så blev det lite fördröjning på den.  Jag sökte klart området och gick sedan tillbaka till början, där samma svansande och grejande, och till slut två skall kom. Jag är verkligen inte orolig för hennes markeringar så därför tog jag det ganska kallt, och tänkte att om där verkligen är en fig, så kommer strax den riktiga markeringen. Men den kom inte, och ungefär där bröt domaren mitt sök. Och detta tillsammans med den figurant som hon gick ifrån och gick tillbaka till, fällde oss från den internationella styrkan.  Dessutom fick jag en kritik på platsen som var så opedagogisk och rent av elak så man tror inte att det finns såna människor! Jag tar gärna kritik, men den ska vara rätt nyanserad! Efter dessa båda sök var Hedvig riktigt varm och då gick hon riktigt bra och visade ingen hälta alls.

Tillbaka i campen och ny väntan. På kvällen var det dags för samling i lektionssalen. Återigen fick hundarna ligga ute uppkopplade. Det regnade smått när vi gick ner, men strax efter slog det om och blev kallt, under nollan, för det frös på bilarna som stod parkerade. Så blev det skriftligt prov på signal- och märkningssystemet, och ett par förkortningar. Därefter sjukvårdsprov; ett stabilt sidoläge och ett benbrott. Sedan hade jag turen att komma bland de första som kallades ut på kvällens sök. För övriga blev väntan mycket, mycket lång och skandalöst kall för deras hundar!! Vi fick områden att jobba i. Enskilt. I kolmörkret. Områden man aldrig har sett tidigare blir svåra i mörker, när det är trappor och väggar och källare överallt. Jag fastnade alldeles för länge i första delen av mitt ormåde som var tomt, men gick till slut vidare till nästa. Dessvärre valde jag att börja i fel ände av huset. Hedvig jobbade in och i en källare på motsatt sida visade hon stort, stort intresse. Hon ville krypa in bakom ett element! Just när jag kom upp för att försöka hitta någon annan ingång i källaren, så kommer domaren och säger att tiden är slut. Ingen talade om att man hade en viss tid att spela på, men plötsligt var den slut, och i den del jag hade kvar av området, låg två figuranter. Detta bedömde man inte som missat, enligt utvärderingen igår, men jag tyckte det var fult att man inte fick chansen att ta dem, när man inte fått någon anvisad tid. Där hade vi kunnat hämta upp lite av det vi förlorat på dagen, men icke.

Nästa område innehöll två svåra figuranter. Vi fick båda till slut, men dessa djupa, djupa figuranter som släpper ut vittring på många olika ställen blev svåra för min lilla pärla som vill komma så nära intill som det bara går. Helt klart måste vi träna på djupa figuranter, men HUR? Vi har ingenstans att träna detta! Visst, det finns brunnar på området i Revinge, men det blir inte alls samma sak! Och vi skulle behöva ha det i närheten! Med figuranternas säkerhet i åtanke, så KAN man inte bege sig till närmsta stenbrott och trycka ner folk bland stenblocken. Och finns där rum för en människa att krypa ner så finns det ju också rum till hunden att komma ner, och figuranten blir inte dold.

Igår fick vi två sökuppgifter där vi skulle jobba två hundar i samma område, fast ändå en och en. Här gjorde Hedvig jättebra ifrån sig.

Det var det hela! Ingen hantering. Ingen belastning av hundarna (skrattretande nog trodde de att hundarna var belastade efter en lång bilresa i fredags kväll, tillåt mig småle) inte ett enda sök där man jobbade med fokus på att hitta och omhänderta. Nej, det var bara bedömning av hundens sök och markeringsförmåga. Enskilt. Som att göra ett slutprov fast om och om igen.

Vid genomgången i går, berättar domarkollegiet att vi var dem de hade diskuterat mest, men att vi inte kunde godkännas.  Av den kritik jag fick på plats på lördagen, så visste jag redan att det skulle bli så. Att de som stod på min sida inte skulle klara av att stå på sig tillräckligt. Att det inte hade spelat någon som helst roll vad jag hade gjort före eller efter, för där och då hade hon bestämt sig. Jag hade velat få det beskedet på en gång, för då hade jag kunnat spara på min skadade hund.  Man hade i övrigt ingenting att anmärka på.

Inga goda ord i världen hjälper när man blir sågad vid fotknölarna. Att "vi vill ju gärna se dig på en ny test nästa år" hjälper inte ett skvatt! Och jag ska förvisso fundera på det här ett tag, men som det känns nu så vill jag inte vara delaktig i en verksamhet som är så totalt verklighetsfrånvänd som denna! Det har inte bara med mitt eget underkännande att göra. Detta prov har mycket, mycket lite med verklighet att göra, och det har ingenting alls gemensamt med hur vi tränar på RI-helger att göra. Svenska räddningshundar har tidigare haft mycket gott rykte, har haft mycket hög status, och hållt en mycket hög kvalitet. Med detta provsystem som man nu har antagit, (som man använder på andra håll i världen) så kommer det att utarmas helt när den nuvarande generationen av hundar har blivit för gamla.

Det här låter kanske som "surt sa räven om rönnbären" och delvis är jag givetvis färgad av ett underkännande. Fast jag försöker att inte vara det. Men sanningen är att inte ens de som åkte hem godkända tyckte att detta var ett okej prov. I alla fall inte alla. Jag är givetvis glad för er skull, ni som blev godkända! Självklart. Stort GRATTIS!! Och GRATTIS MSB som lyckades med konststycket att stå kvar på samma antal internationella räddningshundar som före provet. Well done!

Idag är jag ledig. Det var ovanligt förutseende av mig att ta ledigt även idag. Nu ska jag pyssla om min hund och mig själv lite. Och sen får vi se vad vi hittar på. Vi har en funktionskontroll på söndag att planera för. Ni anar inte hur motiverad jag känner mig för den! INTE! Men sannolikt är det det sista jag gör i den här verksamheten (om jag lyckas övertala Thomas att ta över mina kursare) så jag får väl försöka stå ut...

...skriva några rader. Det går långt mellan gångerna för tillfället. Jag ägnade ju mer eller mindre hela förra inlägget åt att älta MRT'n, men jag måste nog göra det lite till. Det är inte många dagar kvar nu. Inte många alls. På fredag förmiddag åker vi, två bilar från Värnamo, mot Rosersberg, och när vi kommer ut därifrån någon gång vid middagstid på söndag, då har vi facit. Det är då vi vet om man är internationell eller bara inte. Det är nervöst, men jag ser faktiskt fram emot det. Det ska blir roligt. Det är ju en underbar möjlighet att bara köra hund. Inte tänka ut sitt eget upplägg, inte figga åt någon (inte för att jag har någonting emot det, det är faktiskt kul), inte tänka på någon annans träning... Jamen ni hör väl? Det är ju lyx!! Fast nervöst är det i alla fall =o| 

Vi som ska åka från Värnamo, ska träffas i morgon och repetera prehospitalt akut omhändertagande. I alla fall tror jag bestämt att det heter så. Eller varför inte bara kalla det för Första Hjälpen? Det är ju alltid nyttigt att repetera, och så får vi ju också möjligheten att stöta och blöta lite annat också..

Veckan som gick, gick väldigt fort som alla andra. Om vi hoppar tillbaka till förra söndagen, så var Thomas och jag i Norrköping och dömde en funktionskontroll. Upp tidigt som attan (03.50) och hemma igen vid nio-tiden på kvällen, och då var jag riktigt mör, trots att jag inte körde själv. Glömde plånboken i Thomas bil, så på måndagen efter jobbet fick jag köra ut till Rydaholm och hämta den, och när vi ändå var ute och for, så åkte vi en runda på x antal extra mil och kollade in ett område till funktionskontrollen om två veckor. Tisdagen gick förstås åt till räddning, onsdagen till att handla och förberea inför Anders 40-fest. I torsdags var det extralångt rep med brasset inför brass-SM.  Det är ingen lätt musik vi är inne på nu, och jag får verkligen kämpa för att hänga med! Men efter den övningen så känns det som det börjar släppa lite.

I fredags hämtade vi nyckeln till bygdegården där vi skulle ha festen, och sedan gick kvällen och i princip hela dagen igår åt förberedelser med att ställa om bord, duka, fixa mat, ner till stan och fixa det sista, och så till slut på kvällen ta emot gästerna. Det blev en lyckad kväll tycker jag. Väldigt roligt att träffa alla, och framför allt några gamla kompisar som man inte har träffat på väldigt länge!! När vi kom hem i natt bar vi bara in alla saker från bilen, och sen stöp vi i säng, nån gång vi tretiden.... Det var skönt med sovmorgon idag vill jag lova! Men nu måste jag ta tag i det kaos som jag annars kallar för kök. Frågan är om jag ska göra det före eller efter en hundstund. Det ska bli både skogspromenad (och älgjägarna får säga vad de vill!!) och trimstund har jag tänkt. Behöver i alla fall klippa klor på dem alla. Ska försöka hinna med att spela en stund idag också, men Anders är nog inte mottaglig för trombonemusik riktigt ännu, så det får vänta till framåt kvällen =D =D

Till slut kom den goda nyheten förra veckan, att Cuba nu löper, och ska paras i mitten av nästa vecka. Så om allt nu går vägen denna gången (förra gången gick hon ju tom) som kommer vi att få en ny liten fyrbent flockmedlem i februari! Håll tummarna!!

1 oktober, hur är det möjligt?? Nu är MRT'n nära, bara två veckor kvar. Den som nyss kändes som så långt fram att man inte riktigt kunde ta till sig den? Det surrar mycket nu, dels i det egna huvudet och dels bland oss som ska delta. Vilka ska delta? Vad ska man ha med sig? Hur kommer det att bli med upplägg? Blir det lättare/svårare än de gamla RI-uttagningarna, någon "hotar" med att det kommer blir IPO-R sök för hela slanten? Hur kommer belastningen se ut? Blir det en regelrätt fystest som vid tidigare uttagningar? Vad och hur mycket ska man egentligen kunna av Insarag Guidelines? Ja, frågorna är många, och telefoner och mail går varma mellan deltagarna :D :D

Jag är supernervös. Japp, så är det. Jag tror att vi har kapaciteten, men allt kan ju hända. Särskilt om man ska gå under en bedömningsform som man inte är van vid. Informationen är usel, om man ska vara uppriktigt, riktigt riktigt usel, men nu har vi i alla fall "hört" att vi ska bo i militärtält och leva på grön-påse-mat. Det blir säkert helt okej, hoppas bara att vädret blir bättre än när jag en gång i tiden (känns som en evighet sen) gjorde RI-uttagning med Maiden :-) Det var i stort sett samma datum, 19-21 oktober om jag inte helt missminner mig. Det var då ett par decimeter snö och 20 minusgrader. Jag minns att vattenflaskorna frös i benfickorna när vi var ute på natten...

I tisdags räddningstränade vi, och eftersom mina elever klarade sitt delprov i söndags, så kännar jag att jag faktiskt kan fokusera på Hedvig med gott samvete. I alla fall fram till MRT. I tisdags ville jag träna på att hon skulle skälla många skall, och det blev det. I en sandlåda satt två figgar, mor och liten dotter (2,5). Den blev helt perfekt. Lilla Sofie blev glad och började fnittra högt och glatt inne i legan, och detta triggade Hedvig till att skälla ännu mer :-)   En öppen fig uppe bland några pallar med gatsten, och till slut en gömd i en låda längst upp och inne i en pallstuv. Det blev bra det också. Det jag känner att jag saknar jättemycket nu är bra områden. Områden där man kan få riktigt, riktigt dolda figgar, i riktigt, riktigt besvärlig miljö. Den kombinationen är svår. Hittar man bra miljöområden så blir figgarna oftast åtkomliga för en liten räka som tränger sig in överallt.

Igår hann vi ut i naturen innan mörket kom, och så sprang vi 5 km jag och Hedvig ;-) Som i måndags fast annan runda, blev det tvunget att gå ett stycke på mitten, där jag genar över ett hygge, inte riktigt joggvänligt... Hedvig var lös och ledig och for som en skottspole. Jag tappade faktiskt henne en gång, och det är mycket, mycket ovanligt att hon drar så att jag inte ser henne. Inte så att hon pös iväg, nejnej, men hon var väldigt rusig. Bra egentligen, för vi behöver jobba på kondisen båda två. Hon har inte varit särskilt rund, men nu börjar hon bli riktigt smal och fin tycker jag. Hedvig alltsål Inte jag... Mitt enda bekymmer med den damen är hennes päls. Eller snarare brist på päls. Vad ska jag göra?? Hon är nästan helt kal på magen, inte bara långt bak där de brukar vara tunnhåriga, utan hela undersidan! Hon kommer att frysa jättemycket till vintern!!  Jag har funderingar på att sticka en tröja :-) Har ett fint obtrack-täcke, men jag skulle vilja täcka in mera av magen... och gärna över armbågslederna och några cm ner på benet, har jag sett...

Trots gårdagens hurt-anfall, så bär det nu av till gymmet. Tjingeling!

Idag på morgonen slängde jag upp ett par fåglar ur frysen, och nu i kväll packade jag med dem och några dummies och åkte till Hjälshammar. Där finns en skogsväg som första delen går längs en långsmal kohage.  Platsade Hedvig och gick ut med ett par dirigeringsapporter och gick sedan vidare.

Ett stycke in i skogen finns en stickväg och vid sidan av den en bit in, en liten öppning med hallonsnår och ormbunkar. Platsade Hedvig igen och kastade in en dummy i värsta riset. Fortsatte promenaden och på en raksträcka "smög" (haha, Hedvig undrade hur dum jag trodde att hon var...) jag ner en and, och skickade tillbaka på ett linjetag. 

Ytterligare in i skogen rundar vägen en brant nerförsbacke. Där fick Hedvig vänta igen, medan jag lade ut ett litet sök med två dummies och anden. Sedan fortsatte vi ner och längst ner skickade jag Hedvig på sök. Med flit skickade jag ut henne rakt genom snåren, och hon drog ut i rutan utan minsta tvekan. Det var inte helt lättsprunget, men jag tycker att hon gjorde ett jättefint jobb. När anden kommit in och Hedvig jobbade på nästa, kastade jag ut den igen på andra sidan vägen, och när söket var klart gick vi tillbaka ett litet stycke, gjorde ett skick rakt ut, blåste stopp och dirigerade höger, och vips så var anden tillbaka till mig igen. Det var riktigt kul, för terrängen gjorde att dirigeringen blev lite onaturlig. Jag ville att hon skulle gå igenom ett snår med ris och några stenar, när det bara en eller kanske ett par meter längre ut på djupet var nästan helt öppet. Men hon fixade det :-)

Efter en liten vätskepaus, så gick vi tillbaka mot bilen. Stannade och skickade in henne på linjetag mot min "hallonsnår-dummie". Blåste stopp och sedan söksignal. Här gick hon först ur området en gång (inte undra på egentligen) men andra gången jag skickade in henne fick hon vittring och plockade hem den. Det sista vi gjorde var dirigeringarna på ängen. Det blev två stycken långa linjetag från andra änden på ängen, och hon gjorde det såå bra. Första spikrakt ut, passerade på en meters håll, gjorde tvärbromsning och plockade dummyn. Den andra gick förvisso rakt, men inte 100 % rätt håll. Jag lät henne gå på, blåste stopp och dirigerade om, och klockrent :-) Där låg måsen, och efter ett kanske lite trevande, men ändå "rent" upptag, så kom kom den in med full fart. Jag är såå nöjd med dagens lilla träning!! Så vad gör det att vänster känga gör ont på hälen???

Haddock har fortfarande ont i sin tass, och i morse tittade jag lite mera noga på honom när han gick ut på morgonpink, och då fanns det faktiskt en tendens till hälta. Syntes inte nu ikväll, men han vill INTE att man känner på den :-( Måtte detta gå över av sig självt. Lille plutten...

Idag tvingade jag på mig kängorna och gav mig ut i skogen med Hedvig och ett knippe dummies. Ett stycke här ifrån finns ett ställe som är lite mossigt, fast inte riktigt sankt, stora tallar och bitvis ganska uppvuxet med björksly. Parkerade Hedvig så att hon skulle se så lite som möjligt, och lade ut ett sök med 7 dummies.

Söket blev brett och grunt, och jag skickade från ena hörnet kan man säga. Det var inte riktigt meningen, men jag kom lite fel när jag lade ut... Och man ska ju träna på olika varianter, så det var nog inte så dumt ändå :-)  Hedvig var laddad och for iväg med sin vanliga tokspeed, och de första fem kom hem plättlätt. Sen blev det lite jobbigt, för övriga två låg på andra sidan en bäck. Jag kunde inte se henne jobba där, men jag vet av erfarenhet att en bäck eller en kant av tät vegetation, kan få henne att vika av och följa kanten istället för att korsa och fortsätta utåt. Till slut, när tungan började bli riktigt lång, tog hon sig an den nya marken och fick hem båda i snabb följd.  Egentligen hade jag tänkt mig några dirigeringar också, men Hedvig var trött, och jag hade riktigt ont i min fot, så vi linkade hemåt istället.

Efter en skön vila på soffan, bestämde Anders och jag att vi skulle ta en liten cykeltur med hundarna. Jag fick då den lysande idén att klippa Haddocks klor först, för att de skulle få slipa till sig lite på cykelturen. Haddock är lite fjantig med sina tassar, men klippningen gick bra. Tass 1, 2, och 3. När jag tar i fjärde tassen så pep han till, och sen ville han inte låt mig ta i tassen. Först trodde jag att det var fjanteri, men efter ett nytt pip, så fick husse komma och hålla, så att jag åtminstone skulle kunna TITTA ordentligt på tassen. Böjde försiktigt tårna en och en, och när jag träffa den ömma tån så förbyttes pip till skrik :-(  Vi kunde inte se någonting, men ont hade han helt klart. Konstigt att han inte haltar? Nu får vi väl avvakta några dagar, och blir det inte bättre får vi väl ringa veterinären. IGEN. Undrar hur många gånger han har varit hos veterinär egentligen!??

Haddock fick förstås avstå cykelturen, men Hedvig och jag tog en i alla fall. Vi behöver minsann ha en god kondition nu framåt. I veckan kom inbjudan till MRT Mission Readiness Test, den nya RI-uttagningen. 12 ekipage har fått inbjudan, och vi var ett av dem, så nu gäller det!! Den 18:e oktober får vi veta om min och Hedvigs fyra och ett halvt-åriga resa tillsammans ska fortsätta som ett Internationellt Räddningshundekipage, eller sluta med en flopp..... När man läser vad man ska kunna inför detta prov så känns det inte alls som att jag kommer klara det. Hedvig fixar nog sin del, men jag?? Man ska kunna redogöra för Insarag's Guidelines blandannat.  Huvva..

Några bilder från vårt lilla träningspass idag.  När man tränar och fotar själv, så blir det ju inte så hemskt stor variation men ändå...

Och när jag kom hem var jag tvungen att fota en busig Maiden. Inte alla som ens BLIR busiga i hennes ålder!

~~~~~~*~~*~~*~~*~~*~~*~~*~~*~~*~~*~~*~~*~~~~~~

Helgen är till ända, en helg som varit både trevlig och bra på alla vis. Vi samlades, 26 räddningshundekipage, i fredags kväll, och lagom när mörkret lagt sig var det dags för en sökuppgift. Jag och övriga ifrån Värnamogruppen, som kände till området gav oss iväg för att vara figuranter. Det hann bli ganska sent innan alla grupper sökt klart och uppgiften var slutförd, så det var inget större problem att knoppa in på liggunderlaget efteråt.

Igår var uppgiften att bygga en lega som var miljömässigt svår, och ju närmare figgen ju svårare skulle miljön vara. Vår grupp tog sig an uppgiften med hull och hår, och kånkade pallar, tunnor, galler, ett par skottkärror och all möjlig bråte! Till slut toppade vi med en stege och en gammal cykel. Utan tanke på att allt skulle återställas... Sen petade vi in en figurant längst in där vi förberett en låda med en presenning över. Syftet med övningen var att se var gränsen går för våra hundar, på vilken miljönivå de bestämmer sig för att det inte "går" att ta sig in, utan går över i markering.

Alla grupper gjorde samma sak, vilket gjorde att vi fick vår egen och tre andra miljösvåra legor att jobba med under dagen. För Hedvigs del blev det inga avståndsmarkeringar alls eftersom hon varenda gång tog sig hela vägen fram till figuranten och markerade där. Dock gjorde vi ett experiment med Birger L. Han lade sig som fig 15 meter ut i skogen, på andra sidan nätstaketet. Vinden låg emot och Hedvig hade inga som helst problem med att ta vittringen, men därifrån till att ge upp sökandet efter en väg fram till figgen var det långt. Hon jobbade länge och intensivt, och gjorde resultatlösa försök att tränga sig igenom grinden. Till slut - efter mycket om och men - kom den en ganska klen markering. Då hade Birger flyttat sig närmare och fanns på ca 8 meter.

Jag tror att själva staketet blev en onaturlig situation för henne för SÅ svårt brukar det inte vara att avståndsmarkera. Idag lade vi en hög fig för henne, för det är ju också en avståndsmarkering. Trodde vi. Sin vana trogen, lyckades hon ta sig fram även till den figuranten!! Jag ser dock detta lite som ett lyxproblem. Att hon har en otrolig vilja att ta sig fram och verkligen HITTA figuranten är ju ett mått på hennes figurantintresse.

På kvällen igår blev det en ny övning. Vår grupp fick ett område som inte var så stort, men vi fick änå ett litet bekymmer. Monica började med sin hund, och hittade en figurant i stora staplar med vägavskiljare. Figgen togs fram och medan den transporterades till uppsamlingsplatsen backade jag tillbaka en bit, och skickade sedan Hedvig på sök. Hon visade ett stort intresse på samma ställe som vi hittat första figgen på. Jag lät henne söka runt ett tag, men så fegade jag lite - rädd att trycka fram en markering på en gammal vittring. Gruppchefen och jag tog beslutet att söka vidare, och låta den gamla vittringen sjunka lite, för att sedan köra om den. Jag sökte klart området och hittade inget annat än två kaniner som Hedvig INTE jagade! Den ena följde hon en liten, liten bit, men vände direkt när jag visslade. Skönt att hon inte bara drar! Efter min "insats" skickade vi Tobbes hund på vårt tveksamma objekt, och efter lite cirklande, och får vi väl erkänna - lite osäkerhet från oss hundförare, blev det markering och visst fanns där ytterligare en figurant. Först var jag lite besviken på att jag inte bara backade och lät Hedvig hålla på där, men när jag tänkt igen saken så är jag rätt nöjd med beslutet. Vi gick ju inte ifrån och lämnade det...

Som sagt, totalt sett har det varit en bra helg :-) och jag tycker att Hedvig har skött sig mycket bra! Hon är lite oborstad och har lite svårt att släppa figuranterna. Trots att jag har belönat och gjort avslut, så vill hon hemskt gärna gå tillbaka till figuranten, men jag betraktar även det som ett lyxproblem. I den verkliga situationen kommer det ju inte att hända!

Vi pratade om att man egentligen skulle kört RI-träningarna under 4-5 dagar istället, men det ska ju vara praktiskt genomförbart också :-/  Helgen har haft en enda plump. Det allra, allra sista som hände, var att jag skulle låsa grinden när alla åkt ut. Drog den stora grinden mot mig, och den kom fortare än jag tänkt när jag vänt ryggen till, och mitt i ett steg klappade den till mig mitt på hälen, som nu är blå, svullen och riktig ond. Så onödigt!!