Dan för dopparedan...
Brasan är tänd. Skinkan står ugnen och några hyacinter på köksbordet sprider juldoft i hela huset. Men det är också ungefär så långt jag har kommit i julstöket. Granen i inte inhämtad ännu - alltså inte en hämtad från skogen - och det ska vi förstås göra, men i övrigt blir det nog ganska sparsamt pyntat. Jag har helt enkelt inte haft tid och ork, och jag känner att jag hellre ägnar mig åt att njuta än att flänga som en tok. Jodå, en normal städning lär det nog bli idag, det är välbehövligt vare sig det är jul eller ej, men sen får det nog vara...
Igår hade vi våra välbesökta julkonserter och det är alltid lika roligt och lika stämningsfullt. Jag skriver julkonserter eftersom vi kör två "föreställningar" på kvällen. Hur kan det dras så mycket folk till lilla Åsenhöga? Jag faschineras av det varje år. Om jag inte minns fel för mig så bor det ca 600 personer i hela Åsenhöga socken och kanske 50-60? är inblandade i konserten. Kyrkan tar 500 personer, och den fylls vid båda konserterna. Hur går det till? Jag skulle förstå det om det var konsert med någon kändis, men ... Det är självklart väldigt roligt så man får väl bara glädja sig åt det.
I tisdags hade vi planeringsmöte för räddningshundgruppens vår. Det är lite skrämmande, men jag ser redan hur vårens helger bara försvinner! Vi har i alla fall planerat för att göra IPRHFU eller om de kommer kalla det Certprov innan dess, till våren. Själv känner jag maj-juni kanske, men några kanske är klara tidigare. En förutsättning är ju förstås att det blir några prov att anmäla sig till... Nu är det orienteringskurs och sjukvårdskurs mm på gång också för kursarna. Jag tar det lite med ro eftersom jag har det där klart sen innan, men en uppfräschning behöver man ju alltid..
I torsdags fick jag ett telefonsamtal som satte sprätt på adrenalinproduktionen! Thomas (som är LKP-länskontaktperson- här ringde och han hade i sin tur blivit uppringd av vår kordinator på Räddningsverket JO Säll. Han ville försätta de internationella ekipagen i beredskap eftersom man var orolig för nya ras i Munkedal-området. Det blev aldrig någon insats för vår del (fast lokala räddningshundar hade varit ute på natten, och jag blev så glad när jag läste om det på aftonbladet.se!!) men åh, vad det är nyttigt med en sån där rush någon gång. Man tvingas att grunna till på både sin egen och hundens status, har jag koll på min utrustning, nya batterier, hittar jag ficklampan, vad behöver jag packa med mig för en insats osv... Riktigt nyttigt och riktigt spännande, och det känns som en puff i rätt håll bara att få veta att man är påtänkt när det väl händer något!
Nu önskar jag alla mina vänner och övriga läsare en riktigt, riktigt GOD JUL!