Lämna gärna en kommentar, eller skiv en rad i gästboken, www.dogblogg.nu

Så var det fredag, och som omväxling är jag kluven till om det är skönt, eller om jag hade velat ha en arbetsdag till denna veckan *suck* Jag har precis hur mycket som helst kvar att göra innan det kan bli jul-ledigt!! Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men just nu lutar det åt att jobba några timmar på söndag, för att få undan en del. På måndag ska jag till Göteborg i jobbet, så där "försvinner" ju en hel dag :- /

I går hände nåt annorlunda, kan man säga. Vid sisådär tjugo i tre på eftermiddagen ringde Kicki, som i sin fått samtal från en som fått ett samtal... Alla dessa samtal gällde en jakthund, försvunnen sedan i söndags, som ägaren vill ha hjälp med att leta efter. Hunden hade hörts vid flera tillfällen vid en såg, men trots ett inhärdigt letande så hade man inte kunnat hitta den. Hmm, egentligen inget jobb för en räddningshund - egentligen vill vi ju att de ska bry sig så lite som möjligt om andra hundar. Nåja, vi resonerade så här, att vi kan ju knappast göra någon skada! Den försvunna hunden kan ju liksom inte bli mer försvunnen. Kicki meddelade hundens ägare att vi var villiga att göra ett försök, men att det verkligen var en chansning.

Stack från jobbet direkt, och var bara hemma och bytte om och hämtade hundarna, innan jag for iväg igen och plockade upp Kicki och Ella på vägen. När vi kom fram mötte hundens ägare oss, och just som vi klev ur bilen, hördes hunden gläfsa till. Jahapp, då hade vi ju i alla fall en ungefärlig riktning. Hundägaren som kände till området, verkade övertygad om hunden var nere mot ån, och vi förmodade att den satt fast på något vis. På själva sågens område låg stora stora timmerupplag. Om jag säger "gudrun-högar" så förstår åtminstone alla smålänningar vad jag menar *blink*. Vi delade på oss, Kicki gick ner mot ån, och jag och Maiden tog oss an ett terrängområde på andra sidan om timmerupplaget, som även det hade anslutit ner mot ån så småningom. När jag kommit ett litet stycke ut, så hör jag hur en hund skäller, och jag uppfattade det som om det kom bakifrån, från det håll jag kom. Först trodde jag att det var Kickis Ella som skällde, men efter konferens med Kicki på telefon så fick jag veta att det inte var det.

Jag hade Haddock med mig i bilen, och trodde att jag kanske hade glömt stänga luckan; att det kanske var han som satt och gapade i bilen. För säkerhets skull så gick jag tillbaka, och denna gång rundade jag timmerupplaget på andra sidan. Just som jag fick min bil inom synhåll, och såg luckan väl stängd, så drog Maiden rätt upp i en av timmertravarna. Jag är rädd för att någon stock ska komma i rullning, så jag låter aldrig mina hundar springa upp, och det här var STORA högar! Hon hann nästan ända upp innan jag fick stopp på henne och fick ner henne. Försökte skicka in Maiden mellan travarna, men hon gick bara ett par meter in innan hon vände och försökte gå upp igen. Detta upprepades ett flertal gånger, och just i samma veva anslöt sig den försvunna hundens husse till mig och Maiden.

Helt uppriktigt sa jag till honom att jag inte hade en aning om VAD min hund var intresserad av, men att hon hade stort intresse uppåt. Hussen (tänk att jag inte kan komma ihåg vad han hette...) så minst sagt skeptisk ut. Han tittade på timmerupplaget och sa, att hans lilla hund, korstning strh tax och cairnterrier, aldrig skulle varken vilja eller kunna klättra dit upp. Jaa, vad ska man säga. Jag upprepade nog att jag inte alls kunde veta, men som sagt - stort intresse uppåt. Efter en mycket kort stunds övervägande (och ytterligare en stunds protesterande mot mina invändningar ur säkerhets-synvinkeln) klättrade hussen resolut upp på första bästa hög. Och - tro det eller ej - där uppe - säkert fem meter upp - vankade hans lilla hund fram och tillbaka. Den var inte skadad på minsta vis, och den satt inte fast, men den vågade helt enkelt inte klättra ner.

Där har hunden trampat runt i fyra dygn, och man hade letat, letat, letat, letat och letat under dessa fyra dygn. Jag tror knappt att vi var där i tjugo minuter innan han var hittad! Man får sig en tankeställare om vilket suveränt verktyg våra hundar är!!  Hussen berättade att barnen varit förtvivlade (givetvis) och han själv också. Just det där att veta att han fanns där någonstans, men inte lyckas hitta honom höll på att göra honom vansinnig...  Jag vet faktiskt inte vem som var gladast - hunden, husse eller jag ; )

Mycket glada och lätta om våra små hjärtan åkte vi hem, nöjda med en sorts skarp insats. Trots att Maiden nu är pensionär och inte kommer att komma ut på några mer "riktiga" eftersök, så kan jag ju i alla fall skryta med att hon sannolikt har räddat ett hundliv. Det känns så´underbart bra : )