Tur med vädret??
Sitter nerkurad i soffhörnet. Klockan är drygt tio (22) och det är nästan lite höstfeeling. Tänkte att jag inte absolut MÅSTE vänta en hel vecka eller så med skriva - även om det inte har hänt så där förfärligt mycket.
Igår var det värsta skitvädret. Rent ut sagt. Det ösregnade från morgon till kväll. Inte nåt fint litet sommarregn utan - ja, ÖSregn. Och detta på en tisdag när vi har räddningsträning... Fast just igår gjorde det inget för då hade vi (sen tidigare) lagt in en planeringskväll för att styra upp och sätta datum på det vi ska göra till hösten, och det är en hel del vill jag lova! Det är prov, funktionskontroller, helgträningar, belastningsträning och ---- ja, vad ska man säga....? Vi hade i alla fall tur med vädret!?! Hösten ser redan nu mastig ut, men självklart måste man inse att man inte KAN (eller vill, eller orkar) vara med på precis allt. Då är det ju bra att det finns mycket att välja på, så gör det inte lika mycket om man missar något...
I dag träffade jag Gitte & Caxa och Kristina & Ella på klubben och tränade lydnad. Har inte kört någon lydnad alls på rätt länge, så jag kände mig lite ringrostig och det tror jag att Hedvig gjorde också. Vi dammade av både kontakten och momenten och bitvis gick det riktigt bra. Men så hände något som var lite synd. Där var en tjej på klubben som jag faktiskt inte kände igen, och hon frågade om vi ville lägga plats med henne. Sagt och gjort. Dessvärre gick hennes hund upp och gick ungefär halvvägs mot Hedvig. Han "sa" inget och gjorde inget, bara bröstade upp sig och visade att han var både stor och snygg. Det kan ju givetvis hända vem som helst. Men Hedvig blev SÅ osäker. Öronen låg slickade ut med huvudet och ner mot halsen på henne. Har aldrig sett den reaktionen hos henne tidigare. Hon låg en liten stund, men sen orkade hon inte längre och steg upp gick ut i sidled från den andra hunden och några steg mot mig. Jag gick bara lugnt och fint dit och lade om henne, men hon fixade inte det, utan steg upp direkt när jag lämnade. Lade om henne igen och gick bara något steg i från, gick tillbaka och berömde, och gick sedan ut lite längre igen. Då gick det bra, men jag väntade inte riktigt tiden ut. Lite senare gjorde Gitte och jag en ny platsliggning och då låg hon. Hedvig alltså, inte Gitte.
När vi var på väg att åka hem dök Elsie upp, och pratade en stund. Kom in på Hedvigs bedrövliga budföring och när vi hade pratat lite och tagit ut Hedvig igen och analyserat lite till, så inser jag att varken jag eller Hedvig kan någonting. Nu låter jag lite bitter, men det är inte alls illa ment. Jag är självklart jätteglad över att få tips, och få helt nya infallsvinklar, men jag insåg hur slarvig jag är och blev lite besviken på mig själv för det!!!! Det är ju givetvis det som gör att Hedvig aldrig kommer att bli SLCH - jag har helt enkelt för låga krav i detaljerna! Ett exempel: Jag berömmer Hedvig när hon (efter många om och men) är på väg mot mig. Efteråt säger Elsie att det där borde jag inte ha berömt, för hon hade alldeles för låg fart. För låg fart? Hedvig? Men visst hade hon helt rätt! Bara det att jag har ägnat drygt två år (sen Hedvig kom till oss) med att lugna och dämpa, så att träna mera fart i inkallning och ex.budföring, har aldrig fallit mig in. Jag har tyckt att hon HAR bra fart, men när vi gjorde om övningen på annat sätt så förstod jag vad Elsie menade. Det ska gå i FULL fart. Hundens fulla kapacitet. ... Jo, jag fick en hel del att tänka på. Dock tror jag att vi kom åt en del av problemet med att stoppa ett föremål i munnen på hunden under budföringen. Det blev betydligt lugnare och mindre stim hos mottagaren då!
När jag kom hem och hade ätit lite kvällsmat fanns två alternativ. Det ena var att sega ihop totalt och det andra att ta tjuren vid hornen - eller i det här fallet, ta gräsklipparen vid handtaget,. och ge sig ut. Det har varit uppehåll i stort sett hela dagen, så det hade torkat upp rätt bra. Hann väl tre fjärdedelar innan ösregnet var ett faktum igen. Då fick det räcka, och nu räcker det minsann med bloggeri också, för nu hojtar sängen på mig däruppe. Sov så gräsligt dåligt natten till idag, så jag har lite att ta igen...
Igår var det värsta skitvädret. Rent ut sagt. Det ösregnade från morgon till kväll. Inte nåt fint litet sommarregn utan - ja, ÖSregn. Och detta på en tisdag när vi har räddningsträning... Fast just igår gjorde det inget för då hade vi (sen tidigare) lagt in en planeringskväll för att styra upp och sätta datum på det vi ska göra till hösten, och det är en hel del vill jag lova! Det är prov, funktionskontroller, helgträningar, belastningsträning och ---- ja, vad ska man säga....? Vi hade i alla fall tur med vädret!?! Hösten ser redan nu mastig ut, men självklart måste man inse att man inte KAN (eller vill, eller orkar) vara med på precis allt. Då är det ju bra att det finns mycket att välja på, så gör det inte lika mycket om man missar något...
I dag träffade jag Gitte & Caxa och Kristina & Ella på klubben och tränade lydnad. Har inte kört någon lydnad alls på rätt länge, så jag kände mig lite ringrostig och det tror jag att Hedvig gjorde också. Vi dammade av både kontakten och momenten och bitvis gick det riktigt bra. Men så hände något som var lite synd. Där var en tjej på klubben som jag faktiskt inte kände igen, och hon frågade om vi ville lägga plats med henne. Sagt och gjort. Dessvärre gick hennes hund upp och gick ungefär halvvägs mot Hedvig. Han "sa" inget och gjorde inget, bara bröstade upp sig och visade att han var både stor och snygg. Det kan ju givetvis hända vem som helst. Men Hedvig blev SÅ osäker. Öronen låg slickade ut med huvudet och ner mot halsen på henne. Har aldrig sett den reaktionen hos henne tidigare. Hon låg en liten stund, men sen orkade hon inte längre och steg upp gick ut i sidled från den andra hunden och några steg mot mig. Jag gick bara lugnt och fint dit och lade om henne, men hon fixade inte det, utan steg upp direkt när jag lämnade. Lade om henne igen och gick bara något steg i från, gick tillbaka och berömde, och gick sedan ut lite längre igen. Då gick det bra, men jag väntade inte riktigt tiden ut. Lite senare gjorde Gitte och jag en ny platsliggning och då låg hon. Hedvig alltså, inte Gitte.
När vi var på väg att åka hem dök Elsie upp, och pratade en stund. Kom in på Hedvigs bedrövliga budföring och när vi hade pratat lite och tagit ut Hedvig igen och analyserat lite till, så inser jag att varken jag eller Hedvig kan någonting. Nu låter jag lite bitter, men det är inte alls illa ment. Jag är självklart jätteglad över att få tips, och få helt nya infallsvinklar, men jag insåg hur slarvig jag är och blev lite besviken på mig själv för det!!!! Det är ju givetvis det som gör att Hedvig aldrig kommer att bli SLCH - jag har helt enkelt för låga krav i detaljerna! Ett exempel: Jag berömmer Hedvig när hon (efter många om och men) är på väg mot mig. Efteråt säger Elsie att det där borde jag inte ha berömt, för hon hade alldeles för låg fart. För låg fart? Hedvig? Men visst hade hon helt rätt! Bara det att jag har ägnat drygt två år (sen Hedvig kom till oss) med att lugna och dämpa, så att träna mera fart i inkallning och ex.budföring, har aldrig fallit mig in. Jag har tyckt att hon HAR bra fart, men när vi gjorde om övningen på annat sätt så förstod jag vad Elsie menade. Det ska gå i FULL fart. Hundens fulla kapacitet. ... Jo, jag fick en hel del att tänka på. Dock tror jag att vi kom åt en del av problemet med att stoppa ett föremål i munnen på hunden under budföringen. Det blev betydligt lugnare och mindre stim hos mottagaren då!
När jag kom hem och hade ätit lite kvällsmat fanns två alternativ. Det ena var att sega ihop totalt och det andra att ta tjuren vid hornen - eller i det här fallet, ta gräsklipparen vid handtaget,. och ge sig ut. Det har varit uppehåll i stort sett hela dagen, så det hade torkat upp rätt bra. Hann väl tre fjärdedelar innan ösregnet var ett faktum igen. Då fick det räcka, och nu räcker det minsann med bloggeri också, för nu hojtar sängen på mig däruppe. Sov så gräsligt dåligt natten till idag, så jag har lite att ta igen...
Kommentarer
Postat av: Malena
Smart med föremål i munnen! Helsmart!
Och du är inte alls okunnig! Det är väl alltid enklare att se och korrigera andra. Man blir lätt hemmablind och kör på i sina hjulspår ju...
Kram!
Trackback