Lämna gärna en kommentar, eller skiv en rad i gästboken, www.dogblogg.nu

...men det har varit några jobbiga dagar. Bessie fattas oss, och det är ett stort tomrum på kudden där hon sovit varje natt i så många år. Samtidigt, på en liten fläck längst in, så känns det lite skönt att det är gjort. Inte att hon är borta, men att hon faktiskt blev riktigt, riktigt sjuk och både hon och vi slapp ett långdraget slut.

Nu behövs väl kanske en liten uppdatering om annat som har hänt sen sist. I torsdags kväll var Thomas, Eva-Lena och jag på Brandstationen för att få oss en lite lektion i säkerhetstänkande vid repellering. Vi provade och provade och provade igen, och när vi var nöjda fick Hedvig hissas upp och ner en gång. Jag kunde just då inte komma på att hon blivit hissad förut, men hon blev nog det på sommarlägret förra sommaren. Hur som helst så fann hon sig i det utan några problem. Sen fick hon hälsa på alla och självklart var hon tvungen att "smaka" lite på dem också. Nästan pinsamt...

I fredags eftermiddag åkte jag och Maiden till Skövde på träningshelg med södra sveriges RI-hundar. Jag var inte så värst sugen på det efter vad som hänt med Bessie, men jag kände mig tvungen att åka ändå. Dessa helger är att betrakta som obligatoriska, även om man självklart kan ha anledningar att vara tvungen att avstå. Det kommer bli en sån helgträning varannan månad under året, och förhoppningsvis nästa år också. Det var mycket trevlig och bra på alla vis. Vi fick lägga upp vår träning helt själva, den enda styrningen var att vi skulle försöka inrikta oss på att träna markeringar. Det var lite svårt med fantasin stundtals, men det är bara nyttigt. Maiden gick mestadels bra tycker jag. Hon pep lite i buren första natten, och det kändes helt nytt, hon brukar ju vara knäpptyst. Andra hade vi ingen burplats så då fick hon sova jämte mig på en filt och det gick hur bra som helst.

Ett moment som alla skulle göra under helgen var att - under videokamerans vakande lins - skicka hunden på en fig som låg där föraren inte såg. Skallhundarna fick det jobbigast med att stå och skälla riktigt länge innan föraren fick gå fram. Rullhundens förare fick vända sig med ryggen åt för att inte kunna påverka hunden när den kom med rullen. Vi kikade på filmen på kvällen och hade den som diskussonsunderlag. Maiden gjorde precis som jag väntat mig. Sniffade runt, tog sin rulle, sniffade ett varv till - som om hon sa "ligg kvar bara så ska jag hämta min matte..." (fast det fattar jag ju att hon inte gör) och kom sen med rullen. Fast hon var lite festlig. Hon gjorde som hon brukar, kom in och satte sig på vänster sida om mig... Bara det att jag ju hade ryggen åt så hon satt bakvänt på min högra sida istället : ) Sen var det kanske liiite dåligt drag på påviset, men helt okej tycker jag ändå.

I måndags var det dags för Hedvigs trimning och bad inför utställningen på söndag. Jag är ju inte så slängd i att trimma så det kanske inte alls blev bra, men nu är det som det är. Sen ska hon ju kunna springa och stå snyggt också. Det kanske är ännu svårare att få till. För tillfället har jag lyxproblemet att hon springer och tittar upp på mig hela tiden, men jag tror att det kommer att lösa sig med automatik när vi väl är där bland alla hundar och människor. Sen ska hon ju helst inte bita domaren i kavajärmen heller... Utställning är ju inte riktigt min grej, men jag tycker att det ska bli spännande ändå : )

I tisdags var det givetvis räddningsträning, och vi fick vara inne i ett stort hus på en av skolorna i stan, som har varit studentkorridorer förr och som nu står tomma. Bl a gömde vi en fig enkelt bakom en garderob i ett rum, men vi barrikaderade dörrhålet med en garderobsdörr, en bänk och en stol och lite annan bråte. Det blev riktigt kämpigt för hundarna att ta sig fram och in där, men det blev en mycket bra övning. Hedvigs markeringar funkar faktiskt helt okej nu. Lite extra pussande kan det bli på vissa, men de flesta markeringar blir bra. Jag ska faktiskt ta och testa fastrulle snart. Det känns bra att det har släppt och jag känner att jag äntligen kan gå vidare.

Precis i slutet av vår träning ringde mamma och berättade att pappa har åkt in på sjukhuset igen. Han har varit jätteförkyld (liksom mamma) och har i samband med detta blivit väldigt virrig och snurrig och både hör och ser saker som inte finns. Man blir ju orolig för att det ska vara en propp eller nåt i huvudet när det blir så, men nu har man röntgat både huvud och lungor och hjärta, och man är ganska övertygad om att det handlar om inställning av mediciner. Pappa är ju inte så gräsligt gammal (70) men har Parkinsons sjukdom sedan några år, och tydligen är just parkinson-medicin svår att ställa in rätt när den kombineras med andra mediciner. Strax ska jag iväg och hälsa på honom en sväng, och i morgon får han nog åka hem : )

För att avsluta där jag började, så vill jag bara säga ett jättetack till alla som har tänkt på oss och känt med oss de här dagarna. Ni betyder mer än ni vet. Folk i ens närhet som inte har hund, kan inte riktigt förstå hur det känns. Hur tomt det blir - trots att man har tre hundar kvar. Alla mail, sms och hälsningar i gästboken har gått rakt in i hjärtat... Tusen tack!