Det har snöat....
...inatt, men jag hann aldrig se det... När Anders steg upp snöade det kraftigt, men när han väckte mig hade det redan gått över i regn och nu regnar det så lusten att ge mig ut och gå till jobbet är ännu mindre än vanligt. Bok, brasa och popcorn är hur man borde tillbringa såna här dagar.
Igår gjorde jag något som gör att mitt hjärta sörjer. Fast härnan vet att det var rätt. Jag ringde själv till både Räddningsverket och LKP och ställde av Maiden från både internationell och nationell tjänst. Så vi kan kallt räkna med en rejäl jordbävning redan denna veckan... Det här ska inte bli någon långrandig "runa" men jag måste bara få uttrycka lite av mina stora känslor för denna fantastiska hund.
Maiden kom in i mitt liv och visade mig att det kunde vara lätt att ha hund! Hon är en hund som i hela sitt liv har tuffat på och gjort det man bett om utan att knorra. Vi började räddningshundträningen mycket tidigt. Som liten liten valp var hon med och trampade runt i rasmassor och annat. Från hittaövningar till internationell räddningshund var vägen spikrak. Godkänd på första försök på inträdesprov, sbk1, sbk2, srv, och efter några år som nationell räddningshund, uttagen internationellt på en RI-uttagning med 20 minusgrader och massor av snö. Fem av tolv ekipage blev godkända den gången. Det var innan man riktade upp hela utbildning mot RI. Idag är ju utfallet ett helt annat.
Det här med pensioneringen har varit planerat en tid. Jag ville verkligen inte bli gåendes och "dra" på en gammal hund, som EGENTLIGEN inte håller måttet, eller som egentligen inte orkar. Nu kanske jag ställde av lite lite tidigt i stället, men det känns bättre det. Att få sluta på topp. Två veckor efter en internationell helgövning där hon gick kanon. Att själv få fatta beslutet hellre än bli petad, eller underkänd på någon funktionskontroll. Sluta innan hunden börjar känna mitt missnöje eller besvikelse. Vara ärlig mot både mig själv och SRV genom att ställa av när jag själv känner att karantän inte längre känns bra. När jag skulle tacka nej om det blev allvar. Maiden blev 10 år gammal i lördags, och tanken att vara ifrån henne för en karantänsvistelse, känns inte rätt. Saker kan ändras så enormt fort på alla hundar, men speciellt på en gammal.
Det känns jättekonstigt och mycket mycket vemodigt, men jag vet att jag har fattat rätt beslut. Förvisso hade jag hoppats ställa av Maiden och på Hedvig i samma veva, men nu blir jag utan räddningshund ett tag. Vet inte när nästa RHFU blir, men jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.
Igår var det räddningshundträning, och jag fortsatte att mata på med markeringar. Tycker att det gick riktigt bra och jag är jättenöjd. Fast det var svinkallt!! Nästa gång ska jag köra ihop det med lite sök och se om det faller väl ut, eller om hon totalt glömmer bort att uppföra sig när hon blir lite uppspelt i ett sök...
Igår gjorde jag något som gör att mitt hjärta sörjer. Fast härnan vet att det var rätt. Jag ringde själv till både Räddningsverket och LKP och ställde av Maiden från både internationell och nationell tjänst. Så vi kan kallt räkna med en rejäl jordbävning redan denna veckan... Det här ska inte bli någon långrandig "runa" men jag måste bara få uttrycka lite av mina stora känslor för denna fantastiska hund.
Maiden kom in i mitt liv och visade mig att det kunde vara lätt att ha hund! Hon är en hund som i hela sitt liv har tuffat på och gjort det man bett om utan att knorra. Vi började räddningshundträningen mycket tidigt. Som liten liten valp var hon med och trampade runt i rasmassor och annat. Från hittaövningar till internationell räddningshund var vägen spikrak. Godkänd på första försök på inträdesprov, sbk1, sbk2, srv, och efter några år som nationell räddningshund, uttagen internationellt på en RI-uttagning med 20 minusgrader och massor av snö. Fem av tolv ekipage blev godkända den gången. Det var innan man riktade upp hela utbildning mot RI. Idag är ju utfallet ett helt annat.
Det här med pensioneringen har varit planerat en tid. Jag ville verkligen inte bli gåendes och "dra" på en gammal hund, som EGENTLIGEN inte håller måttet, eller som egentligen inte orkar. Nu kanske jag ställde av lite lite tidigt i stället, men det känns bättre det. Att få sluta på topp. Två veckor efter en internationell helgövning där hon gick kanon. Att själv få fatta beslutet hellre än bli petad, eller underkänd på någon funktionskontroll. Sluta innan hunden börjar känna mitt missnöje eller besvikelse. Vara ärlig mot både mig själv och SRV genom att ställa av när jag själv känner att karantän inte längre känns bra. När jag skulle tacka nej om det blev allvar. Maiden blev 10 år gammal i lördags, och tanken att vara ifrån henne för en karantänsvistelse, känns inte rätt. Saker kan ändras så enormt fort på alla hundar, men speciellt på en gammal.
Det känns jättekonstigt och mycket mycket vemodigt, men jag vet att jag har fattat rätt beslut. Förvisso hade jag hoppats ställa av Maiden och på Hedvig i samma veva, men nu blir jag utan räddningshund ett tag. Vet inte när nästa RHFU blir, men jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.
Igår var det räddningshundträning, och jag fortsatte att mata på med markeringar. Tycker att det gick riktigt bra och jag är jättenöjd. Fast det var svinkallt!! Nästa gång ska jag köra ihop det med lite sök och se om det faller väl ut, eller om hon totalt glömmer bort att uppföra sig när hon blir lite uppspelt i ett sök...
Kommentarer
Trackback