120 mil senare...
Måndag morgon, och ytterligare en helg är som bortblåst. Och vad har jag åstadkommit denna helgen då? Ja, ska man vara brutalt ärlig - egentligen ingenting av värde. Var på en träff för Räddningshundinstruktörer fre-lör. Lämnade Värnamo ca tjugo över tolv i fredags och var framme på SBK's kursgård Kydineholm vid sjutiden på kvälle. Då hade jag förvisso kört en extra sväng över Hultsfred där jag plockade upp Hasse, sniglat mig förbi Stockholm. Hur står stockholmarna ut egentligen??? Kom fram och fick middag, och sedan var det samling en stund på kvällen, samt tre och en halv timme (med paus för fika) på lördagen, innan det strax före klockan ett var dags att sätta sig i bilen och köra hem igen. Sex timmar och tjugo minuter. Så här 120 mil senare tycker jag inte att det var värt alla timmarna i bilen.
Solen strålade fint i lördags, och jag hade verkligen önskat att det skulle varit fint igår också, men det regnade, blåste och ruskade, och större delen av dagen tillbringade jag på soffan. Och det där spåret jag tänkt lägga till Hedvig blev det inget av med. Åkte en sväng på sena eftermiddagen, och det blev en liten ´"stadspromenad" för våra bondhundar. Svängen slutade med att vi hämtade mat på favorit-kina-krogen i Värnamo. Anders valde tre små rätter, medan jag satsade på en otroligt god vitlöksmarinerad kyckling. Mmmmm... Tittade på en film och sedan var det gott at krypa ner i sängen och somna (om).
Anders var iväg på träning med hundarna i fredags. Han tog med Hedvig upp i en av räddningstjänstens liftkorgar, men annars blev det ingen träning för hennes del. Jag bara väntar och vill att tiden ska gå så jag får veta vad det kommer bli av det här med hennes sköldkörtel. Är det en sköldkörtelrubbning - vilket jag själv tror, tyvärr - så vill jag komma igång och medicinera så att vi kan börja träna som folk igen. Även om det innebär att det inte blir nån mer räddning för henne *buhuhu*. Just nu är det bara vakuum känns det som. Ingen har gett mig något förbud att träna nu, men om det skulle vara något annat som härjar i henne så får det ju störst chans att bättre på sig om hon får vila. Plus att jag för själva träningens skull inte vill pressa henne om hon inte mår hundra.
Pappa är hemkommen från sjukhuset, relativt pigg faktiskt, och idag är det hans födelsdag så efter jobbet ska jag åka dit och hälsa på lite.
Nu är det hög tid att ge hundarna frukost och ge sig iväg till jobbet.
Solen strålade fint i lördags, och jag hade verkligen önskat att det skulle varit fint igår också, men det regnade, blåste och ruskade, och större delen av dagen tillbringade jag på soffan. Och det där spåret jag tänkt lägga till Hedvig blev det inget av med. Åkte en sväng på sena eftermiddagen, och det blev en liten ´"stadspromenad" för våra bondhundar. Svängen slutade med att vi hämtade mat på favorit-kina-krogen i Värnamo. Anders valde tre små rätter, medan jag satsade på en otroligt god vitlöksmarinerad kyckling. Mmmmm... Tittade på en film och sedan var det gott at krypa ner i sängen och somna (om).
Anders var iväg på träning med hundarna i fredags. Han tog med Hedvig upp i en av räddningstjänstens liftkorgar, men annars blev det ingen träning för hennes del. Jag bara väntar och vill att tiden ska gå så jag får veta vad det kommer bli av det här med hennes sköldkörtel. Är det en sköldkörtelrubbning - vilket jag själv tror, tyvärr - så vill jag komma igång och medicinera så att vi kan börja träna som folk igen. Även om det innebär att det inte blir nån mer räddning för henne *buhuhu*. Just nu är det bara vakuum känns det som. Ingen har gett mig något förbud att träna nu, men om det skulle vara något annat som härjar i henne så får det ju störst chans att bättre på sig om hon får vila. Plus att jag för själva träningens skull inte vill pressa henne om hon inte mår hundra.
Pappa är hemkommen från sjukhuset, relativt pigg faktiskt, och idag är det hans födelsdag så efter jobbet ska jag åka dit och hälsa på lite.
Nu är det hög tid att ge hundarna frukost och ge sig iväg till jobbet.
Kommentarer
Trackback