Hur går det till.....
...egentligen? Om någon därute förstår vart tiden tar vägen och hur det bara kan fortsätta när det kändes som allt skulle stanna? Idag är det redan en vecka sen pappa begravdes! Livet går liksom vidare - vare sig man vill eller ej (och det är klart att man vill) och man har bara att hänga på! Den senaste veckan har jag tänkt mycket på tidiga minnen av pappa. Hur jag hängde honom i hasorna... Alla upptåg som jag hade för mig med djuren. När jag var med och "jobbade" i skogen (körde lite traktor så länge det var kul, och sen fick jag tända en brasa till medhavda kaffet. Alla otaliga kalvningar jag fick vara med på, istället för att köra bort mig visade pappa hur man skulle hjälpa till istället. När vi släppte ut kossorna på våren... Det är skönt att tänka på honom som han var förr, innan sjukdomar och elände satte sina spår. Samtidigt gör det saknaden ännu större, och man ångrar djupt de gånger då man var för upptagen av annat för att hälsa på honom : (
I tisdagskväll var det förstår räddningsträning och om man så länge bortser från att Hedvig jagar upp sig lite i början (vilket hon i och för sig alltid har gjort) så är jag jättenöjd med henne! Först försökte jag få igång skallet innan figgen gick iväg, men då satt det långt inne. Fast när jag sedan skickade på figgen så kom det rätt lätt. Och på figge nummer två, satte hon sig på rumpan och skällde 6-7 skall på raken! Vi varvade med ett par dolda, och på båda kom hon tillslut igång, men det satt ganska långt in. Och det är ju inte heller att begär att det ska gå SÅ lätt. Och inte tror jag att det är bra om det går för lätt heller - det blir så lätt att steg i träningen blir överhoppade.
Igår var jag bara hemma en snabbis efter jobbet, bytte om och hämtade hundarna, och sen åkte jag till mamma och var hos henne hela kvällen. Det blev rätt sent så det var bara att krypa ner i sängen när jag kom hem. Hundarna var inte riktigt av samma åsikt, utan var väldigt BUSIGA. Och BUS när man försöker sova är både frustrerande och irriterande! Men när husse kom hem från jobbet vid halv tolv eller så, så lugnade det sig. Funderar på att börja sätta Hedvig i bur på nätterna. Hon är så rysligt morgonpigg! Och i hennes värld finns det ingen som kan motstå ett ben eller en boll (eller en strumpa) klockan fyra på morgonen. Hmmm....hon har inte alldeles rätt i det...
Hög tid att ge sig iväg till jobbet. Fast jag har slitit som ett djur de senaste veckorna så är jag långt från klar med allt! Vilken dag som helst nu ska jag på ny träff på det tilltänkta jobbet. Har ringt ett par gånger och stött på, och igår ringde han på min mobil men då satt jag i jobbsamtal och kunde inte svara. Han lär väl höra av sig idag. Håll tummarna!
Förstår dig...våndas för den dagen jag själv får ta förväl av mina föräldrar och inse att livet skall fortsätta utan dem. Bevara minnena av din pappa och plocka ofta fram dem. En dag kommer du känna stor glädje när du tänker på allt ni gjort tillsammans. Stor kram till dig!