Om pappa och lite till
Ska försöka få ihop några rader, eftersom det har varit väldigt tunnsått på den senaste tiden.Ni vet ju varför och vissa saker är bara för privata, och alla de vardagliga har känts helt oviktiga.
Det har redan gått två veckor sen min pappa fick vända blicken uppåt och gå vidare. Tidsperspektivet stämmer inte riktigt för mig... Det känns å ena sidan som det var igår som jag hämtade mobilen i bilen efter ett träningspass, och såg att mamma hade ringt gång på gång på gång, och sedan fick beskedet när jag ringde upp. Å andra sidan känns det redan som det var så länge sen han lämnade oss. Det har hänt så mycket under dessa veckor så det kunde likaväl ha varit två månader!
Som många av er vet var ju pappa krassligt till och från. Han hade parkinsons sjukdom i botten, men han drabbades också av det ena efter det andra, kanske på grund av att motståndskraften och styrkan inte var den bästa? Han var utsliten i framföralllt den ena höften, men också i nacke och axlar. I augusti/september låg han på sjukhus med lunginflammation. Reagerade nåt våldsamt på penicillinet och blev jättejättedålig. Men han repade sig efter det, och var faktiskt riktigt pigg hela senare delen av hösten och vintern. Han var inne på sjukhuset några dagar alldeles innan jul, för han behövde få en extra skjuts med vätskedrivande, och det var inget konstigt med det, det har han ju gjort med jämna mellanrum ganska länge. Enda skillnaden var att han kom in i tid den gången och inte han bli dålig av det i alls samma utsträckning som vissa av gångerna. Han kom i alla fall hem, och han var med hela långa julafton från Kalle Anka och jag tror att klockan var halvtolv när vi hjälpte honom hem. Likaså på nyårsafton var han pigg och var med över tolvslaget och även om han inte precis var med ute och sköt raketer, så satt han i fönstret och tittade på. Sen var han förvisso trött nästa dag, men å andra sidan - vem var inte det? Visst hade vi förstått att han inte skulle finnas hos oss så väldigt länge till, men aldrig hade vi väl trott att det skulle gå så snabbt!?
Så kommer alltså trettondagsafton. Allt är som vanllgt. Pappa sitter i sin rullstol och tittar på längdskidåkning. Mamma står i köket och bakar bullar. De småpratar då och då som man gör. Mamma hör hur pappa hostar till och går in och frågar hur det är, och då får hon ingen kontakt. Ringer ambulans, ringer min syster som bor 300 m bort, men inte ens hon hinner dit innan det är över. Han är borta. Det är helt ofattbart hur skör den linjen är som skiljer livet från döden. Pappa hade väldigt, väldigt ont det sista. Att komma ur eller i sängen eller flytta från fåtöljen till rullstolen var många gånger en plåga. Dessa saker är vår enda trösta. Att han fick sluta sitt liv i den tryggaste tillvaro han kände till - framför tv'n med mamma på pratlängds avstånd. I vardagen. Ingen uppståndelse. Inga slangar, apparater, nålar, inget sjukhus. Inget sjukhem. Vi vet att han önskade sig detta, även om det är smärtsamt för oss som är närmast att höra... Han ville slippa sina smärtor, och vi måste unna honom det - hur ont det än gör oss. Han fick bara bli 71 år.
Pappa begravdes i torsdags. Och hur det kunde bli en solig stund när vi knappt har sett solen på två månader är en gåta, men det är dock sant. När vi satt i kyrkan sken solen in på alla blommorna och på kistan. Det var väldigt vackert. Många blommor, mycket folk, vacker sång, men så outsägligt sorgligt. Pappa, du fattas oss!
Ska jag försöka få med några rader om något annat också kanske... Vi kan väl börja med ett irriterande faktum! RHFU som jag och Hedvig skulle gå på i mars är flyttad och blir nu inte förrän i maj! Vilket förutom väntetiden och frustrationen innebär att jag OM jag nu får det där jobbet jag suktar efter *hoppas, hoppas, hoppas*, får börja med att begära ledigt i över en vecka! Det känns ju inte helt bra kan jag säga.Om jag leker med tanken att jag får besked veckan som kommer nu, säger upp mig nästa måndag 28:e. Då skulle jag börja nya jobbet nånstans runt sista april, och RHFU är 8-15 maj... Jag vet att det bara är spekulationer, men om......då kanske det vore lika bra att säga att jag inte börjar förrän den 19:e och passa på att få lite ledigt också... Nåja, det kanske blir platt fall, det var två andra spekulanter på samma jobb så det kanske inte blir nåt problem med ledighet........ Apropå jobb så är det illa ställt på det befintliga. Jag tror det kommer ta en ände med förskräckelse, oavsett om jag slutar eller ej. Vi går på knäna allihopa men det verkar som ledningen tycker att det är normalt. Jag har jobbat några timmar både igår och idag, och även förra helgen. Känns inget vidare, men visst, det ger ju samtidigt en extra peng.
I tisdags körde vi skallmarkering på allvar på träningen, och jag tror att det kommer funka bra. Än så länge behöver hon hjälp att komma igång och skälla, men annat kan man ju inte begära. Jag önskar så att det bara funkar nu och att allt flyter på. Vi har kämpat så med markeringarna så det vore hög tid för lite flyt där tycker jag.
Nu ska jag se om mitt hus en aning. Snart dags att få ner både adventsljusstakar och tomtegardiner kanske?
Ing-Mari, vill bara säga att jag känner med dig i din stora sorg. När Tommys mamma gick bort för några år sedan tände vi varje kväll en gravlyckta i trädgården och kände då att hon fanns med oss...