Jag är inte helt säker...
...men jag tror att vi hade vårt första sommarläger sommaren 1998. Det skulle i så fall innebära att vi just har kommit hem från vårt 11:e sommarläger. I år har vi tränat tillsammans med Ingrids gäng från Skåne, så det blev förstås inte som vanligt riktigt, men bra ändå. Det är både roligt och nyttigt med nya områden och nya figuranter, och försås lite nytt umgänge även för oss tvåbenta.
Den enda jag känner nu i efterhand är att vi inte har gjort så mycket, Hedvig och jag. Var tillsammans med Laila gruppchef (vilket innebar att jag själv inte körde hund) på ett större sökarbete som Skåningarna ordnade till oss Smålänningar. För närvarande har vi ju inga kurshundar, så det är ju lite kul att kunna köra igenom de färdiga hundarna lite mera verklighetsanpassat. Och vilket område! Thomas, som varit iväg på en jordbävningsinsats, kommenterade att "närmare verkligheten än så här kommer man inte". Massor av betong och armeringsjärn :-) och antagligen är vi räddningshundmänniskor de enda som sätter en glad gubbe efter den ordkombinationen!!
Körde tre figgar med Hedvig i dessa knepiga rasmassor, men det flöt igenom oväntat smärtfritt - jag har uppenbarligen
ingen normal hund, utan en Skånsk Stengetsretriever. Någon frågade om jag var nöjd när jag hade kört, och Tobbe -som också har en vilding till hund sammanfattade mitt sökarbete, mycket träffande, så här. "Om hunden har hittat alla figgarna och dessutom överlevt, så får man vara nöjd". Sant.
Igår körde vi först på ett område, har inte kläm på om det var nåt gatukontor eller liknande, och på eftermiddagen så var vi på Brandorama, räddningstjänstens område i Helsingborg. Hedvig och jag kröp i labyrinten och i de lägena är Hedvig fakiskt oväntat lugn. Inga krusiduller alls. Vi hissade hundarna, och sen gjorde jag en rätt rolig grej för Hedvig. Det finns ett hus med nån form av containerhus inuti. Jag tror att de släcker ner där och tränar rökdykning. Där finns i alla fall små kulvertar runt, precis lagom djupa för att en människa få plats, och så är det galler över. En ovanlig lega kan man säga. Även om vi försöker hitta djupa figgar till hundarna, så är de definitivt inte vana vid att de ligger rakt ner i golvet. Hur som helst. Jag tryckte ner en figurant, lade gallret över, och i höjd med figgens fötter ställde jag Anders och Bosse att småprata. Hedvig sorterade ut detta alldleles lysande måste jag säga. Ignorerade Anders och Bosse totalt och hittade och markerade figgen istället. Well done!
Efter Brandorama avvek vi från resten av sällskapet och åkte och hälsade på familjen Weberg, Hedvigs uppfödare, istället. Där bjöds vi på grillmat med potatis, tzatsiki och fetaostsallad. Så gott och mycket trevligt. Tack ska ni ha!!
Senare for vi tillbaka till tältet och sov där över natten, och i morse packade vi ihop tältet och rullade hemåt. Det fanns absolut möjlighet att vara kvar och träna över åtminstone förmiddagen idag, men vi valde att åka hem i alla fall. Så efter ett par korta stopp där jag "råkade" köpa ett par nya träna-räddning-byxor och en jacka (helt oplanerat) så landade vi tillslut hemma. Och alla vet väl hur det är; borta bra men hemma bäst :-)
Den enda jag känner nu i efterhand är att vi inte har gjort så mycket, Hedvig och jag. Var tillsammans med Laila gruppchef (vilket innebar att jag själv inte körde hund) på ett större sökarbete som Skåningarna ordnade till oss Smålänningar. För närvarande har vi ju inga kurshundar, så det är ju lite kul att kunna köra igenom de färdiga hundarna lite mera verklighetsanpassat. Och vilket område! Thomas, som varit iväg på en jordbävningsinsats, kommenterade att "närmare verkligheten än så här kommer man inte". Massor av betong och armeringsjärn :-) och antagligen är vi räddningshundmänniskor de enda som sätter en glad gubbe efter den ordkombinationen!!
Körde tre figgar med Hedvig i dessa knepiga rasmassor, men det flöt igenom oväntat smärtfritt - jag har uppenbarligen
ingen normal hund, utan en Skånsk Stengetsretriever. Någon frågade om jag var nöjd när jag hade kört, och Tobbe -som också har en vilding till hund sammanfattade mitt sökarbete, mycket träffande, så här. "Om hunden har hittat alla figgarna och dessutom överlevt, så får man vara nöjd". Sant.
Igår körde vi först på ett område, har inte kläm på om det var nåt gatukontor eller liknande, och på eftermiddagen så var vi på Brandorama, räddningstjänstens område i Helsingborg. Hedvig och jag kröp i labyrinten och i de lägena är Hedvig fakiskt oväntat lugn. Inga krusiduller alls. Vi hissade hundarna, och sen gjorde jag en rätt rolig grej för Hedvig. Det finns ett hus med nån form av containerhus inuti. Jag tror att de släcker ner där och tränar rökdykning. Där finns i alla fall små kulvertar runt, precis lagom djupa för att en människa få plats, och så är det galler över. En ovanlig lega kan man säga. Även om vi försöker hitta djupa figgar till hundarna, så är de definitivt inte vana vid att de ligger rakt ner i golvet. Hur som helst. Jag tryckte ner en figurant, lade gallret över, och i höjd med figgens fötter ställde jag Anders och Bosse att småprata. Hedvig sorterade ut detta alldleles lysande måste jag säga. Ignorerade Anders och Bosse totalt och hittade och markerade figgen istället. Well done!
Efter Brandorama avvek vi från resten av sällskapet och åkte och hälsade på familjen Weberg, Hedvigs uppfödare, istället. Där bjöds vi på grillmat med potatis, tzatsiki och fetaostsallad. Så gott och mycket trevligt. Tack ska ni ha!!
Senare for vi tillbaka till tältet och sov där över natten, och i morse packade vi ihop tältet och rullade hemåt. Det fanns absolut möjlighet att vara kvar och träna över åtminstone förmiddagen idag, men vi valde att åka hem i alla fall. Så efter ett par korta stopp där jag "råkade" köpa ett par nya träna-räddning-byxor och en jacka (helt oplanerat) så landade vi tillslut hemma. Och alla vet väl hur det är; borta bra men hemma bäst :-)
Kommentarer
Trackback