Söndag 07.00
Den här helgen skulle jag få så mycket gjort, det var bestämt på förhand. Städningen verkar visst alltid vara eftersatt här, och nu är inget undantag. Hade en plan på att röja upp i arbetsrummet som man knappt kommer in i - för att åtminstone ha en praktisk chans att komma intill roddmaskinen...Men det har inte blivit så mycket med det.
I fredags eftermiddag sade vi ajö till vår gamla bil, och körde den till bilskroten. Det skulle förstås gjorts för länge sen men den har bivit stående här. Nu är vi i alla fall av med den, men visste ni att skrotningspremien är borttagen? Det förändrar ju inget - bra att skrotet blir omhändertaget - men jag blev lite besviken. Hade kunnat göra nåt kul för den pengen?
Åh, vad trött jag blir... lyckades slinta med fingrarna och så försvann ett långt stycke som jag skrivit :´( Och inte gick det att ångra... Varför är man så kass på att "spara som utkast"??
Igår var jag i stan på förmiddagen, skulle handla mat och göra ett par ärenden, och det tog halva dagen! Nåja, men det kändes så... Och när jag kom hem var jag både trött och kaffesugen så det blev en slapp stund i soffan. Sen gjorde jag väl i alla fall ett litet ryck och röjde lite, innan Anders kom och föreslog att vi skulle åka och köra lite markeringsträning. Helt rätt tänkt, det har blivit alldeles för lite hundträning här på sistone!
Hedvig går faktiskt riktigt bra på skallet! Markeringen är förstås långt från klar, men det går framåt och det går ändå ganska fort. Vi varvar öppna med flera skall (ju fler dess bättre) med halvdolda eller helt dolda där hon får belöning direkt på första skallet. Att vi gör så är för att hon har lite svårt att komma igång med skall på dold fig - inte så konstigt - men då känns det viktigt att hon får belöning direkt så att hon verkligen förstår att det var skallet som utlöste att figgen kom fram. Vi dristade oss till att köra en ganska hög på henne också, men den blev för svår så där fick hon till slut få lite hjälp. Hon kom på att man kunde krypa på magen mellan pallarna i pallställningen nära den legan, och ni anar inte vad skitig hon blev!! Tur att hon är svart! Och man blir ju inte precis renare av att svansen går som en propeller hela tiden : ) Gladare hund får man leta efter! Jag är allt annat än känslig men det blev faktiskt nödvändigt att gå via omklädningsrummet och duschen på vägen ut.
Jag gjorde mitt bästa för att gömma mig svårt för Haddock igår, men se det lyckades inte. Han hittade mig varenda gång! För att känna av Hedvigs svåra lega så körde vi den på Haddock också, men han hade inga som helst problem, utan tog den direkt. Han går överhuvudtaget rysligt bra nu, måste jag säga (nu blir väl husse mallig kan jag tro, men det får han väl bli då). Det var ju en tid för några år sen när han var sjuk mycket, och det satte givetvis sina spår i träningen också. Nu har han givetvis fått mera erfarenhet och är en herre i sina bästa år, men det är ändå som om han har snäppt upp sig under sista halvåret tycker jag. Det är både husse och hund väl värda så det är jätteroligt!
Maiden fick också komma ut och köra ett par figgar. Hon tycker att det är så roligt så det kryper i kroppen på henne när man hänger på rullen. Och det är rätt härligt att köra henne, för hon vet precis hur jag vill ha det, och man behöver liksom inte styra henne alls. Det hände förresten en rolig grej på tisdagsträningen för någon vecka sen. En av mina "elever" ville känna på ett färdigt sök, för att lära sig att tänka taktik och teknik, men så är inte hennes hund riktigt klar för det, så jag sa att hon kunde få köra Maiden. Rätt bra i de sammanhangen att ha en gammal räv till hund, för då behöver inte hundföraren bry sig om hur det går så att säga. Inte analysera "varför tog hon inte den figgen, eller varför blev det så konstig markerig där...." utan bara tänka på taktiken. Jo. T kör igång och Maiden tar först saken i egna händer, men efter en tillrättavisning så sansar hon sig och följer Ts anvisningar. Så kommer de upp till en lada där det står lådor och bråte längs ena halvan av väggen. Sen är det tomt en bra bit och så står det en liten hög ny bråte längst bort, också längs med väggen. T kör längs första delen av väggen och drar sig sedan tillbaka neråt in mot området (den där väggen var gräns åt det hållet) Då händer detta festliga: Maiden tvärstannar, glor på T och jag lovar att om hon kunde talat så hade hon sagt "men hallå, det där hörnet då, ska vi inte söka av det??" och sen vänder hon på klacken och drar upp och söker av sista hörnet, kommer sedan tillbaka och säger "klar, nu kan vi fortsätta". Med en sån hund är det lätt att vara instruktör i ämnet taktik : )
Efter träningen igår blev det tacos och tv-kväll, och idag ska vi ha middagsgäster (mamma, Ingela och Annie), så det där med arbetsrummet får nog anstå till en annan dag. Har förresten riktigt ont i ryggen idag, så det hade med all säkerhet inte blivit någon rodd idag ändå!
Innan jag slår igen datorn måste jag bara berätta att jag ska tillbaka till den jag sökt jobb hos på tisdag. Då ska jag träffa den tjejen som jobbar tätt inpå den här tjänsten som jag sökt, och så blir det väl nya samtal. Åh, vad jag vill, vill, vill!
Hur går det till.....
...egentligen? Om någon därute förstår vart tiden tar vägen och hur det bara kan fortsätta när det kändes som allt skulle stanna? Idag är det redan en vecka sen pappa begravdes! Livet går liksom vidare - vare sig man vill eller ej (och det är klart att man vill) och man har bara att hänga på! Den senaste veckan har jag tänkt mycket på tidiga minnen av pappa. Hur jag hängde honom i hasorna... Alla upptåg som jag hade för mig med djuren. När jag var med och "jobbade" i skogen (körde lite traktor så länge det var kul, och sen fick jag tända en brasa till medhavda kaffet. Alla otaliga kalvningar jag fick vara med på, istället för att köra bort mig visade pappa hur man skulle hjälpa till istället. När vi släppte ut kossorna på våren... Det är skönt att tänka på honom som han var förr, innan sjukdomar och elände satte sina spår. Samtidigt gör det saknaden ännu större, och man ångrar djupt de gånger då man var för upptagen av annat för att hälsa på honom : (
I tisdagskväll var det förstår räddningsträning och om man så länge bortser från att Hedvig jagar upp sig lite i början (vilket hon i och för sig alltid har gjort) så är jag jättenöjd med henne! Först försökte jag få igång skallet innan figgen gick iväg, men då satt det långt inne. Fast när jag sedan skickade på figgen så kom det rätt lätt. Och på figge nummer två, satte hon sig på rumpan och skällde 6-7 skall på raken! Vi varvade med ett par dolda, och på båda kom hon tillslut igång, men det satt ganska långt in. Och det är ju inte heller att begär att det ska gå SÅ lätt. Och inte tror jag att det är bra om det går för lätt heller - det blir så lätt att steg i träningen blir överhoppade.
Igår var jag bara hemma en snabbis efter jobbet, bytte om och hämtade hundarna, och sen åkte jag till mamma och var hos henne hela kvällen. Det blev rätt sent så det var bara att krypa ner i sängen när jag kom hem. Hundarna var inte riktigt av samma åsikt, utan var väldigt BUSIGA. Och BUS när man försöker sova är både frustrerande och irriterande! Men när husse kom hem från jobbet vid halv tolv eller så, så lugnade det sig. Funderar på att börja sätta Hedvig i bur på nätterna. Hon är så rysligt morgonpigg! Och i hennes värld finns det ingen som kan motstå ett ben eller en boll (eller en strumpa) klockan fyra på morgonen. Hmmm....hon har inte alldeles rätt i det...
Hög tid att ge sig iväg till jobbet. Fast jag har slitit som ett djur de senaste veckorna så är jag långt från klar med allt! Vilken dag som helst nu ska jag på ny träff på det tilltänkta jobbet. Har ringt ett par gånger och stött på, och igår ringde han på min mobil men då satt jag i jobbsamtal och kunde inte svara. Han lär väl höra av sig idag. Håll tummarna!
Skallövningar
Vi varvade med en lätt, och sedan lade Anders sig under en uppochnervänd plastpall med bara en glipa mot golvet. Hedvig trampade runt lite och försökte ta sig in, men sen kom det! Skallet! Bara ett enda för Anders var perfekt snabb med belöningen, så det blev helt kanon! Att få in många skall tror jag inte blir nåt problem. Hon ska bara komma på att det är skall och inte rulle nu. Det enda negativa med träningen just nu är att hon jagar upp sig lite mycket och blir både flåsig och törstig, men det går förhoppningsvis över allteftersom det blir mer naturligt för henne att ta till skallet. Tror att det var själva "förarbetet" till markeringarna går som tog på henne.
Idag har jag varit i kontakt med min eventuella framtida arbetsgivare igen, men de håller mig - oss, vi är ju tre tänkbara på en tjänst - på sträckbänken lite till. Jag tror jag blir vansinnig! Jag vill verkligen ifrån mitt nuvarande jobb, för jag kommer inte att orka i detta tempo så länge till! Visst ger det en välkommen slant att jobba på helgerna, men nåt måste väl vara fel när halva kontoret jobbar var och varannan helg?? Förhoppningsvis kommer jag att säga upp mig ändå, för jag har fått en annan möjlig utväg som är spännande, men troligen bara ett vik. Och faktiskt så tar jag ett vik hellre än går kvar och blir sjuk av att vara lojal...
Ikväll har jag faktiskt fått lite gjort. Röjt upp i köket och tv-rummet. Tomtegardinerna i tv-rummet är kvar, försvarar mig med att jag inte hade några kanalband till de nya gardinerna... Eller nåt.... Ljusstakarna är i alla fall borta, och det värsta dammet är väck, fast det är en del kvar i hörnen : ) Nu ska jag unna mig cityakuten och kaffe. Det har jag förtjänat!
Om pappa och lite till
Ska försöka få ihop några rader, eftersom det har varit väldigt tunnsått på den senaste tiden.Ni vet ju varför och vissa saker är bara för privata, och alla de vardagliga har känts helt oviktiga.
Det har redan gått två veckor sen min pappa fick vända blicken uppåt och gå vidare. Tidsperspektivet stämmer inte riktigt för mig... Det känns å ena sidan som det var igår som jag hämtade mobilen i bilen efter ett träningspass, och såg att mamma hade ringt gång på gång på gång, och sedan fick beskedet när jag ringde upp. Å andra sidan känns det redan som det var så länge sen han lämnade oss. Det har hänt så mycket under dessa veckor så det kunde likaväl ha varit två månader!
Som många av er vet var ju pappa krassligt till och från. Han hade parkinsons sjukdom i botten, men han drabbades också av det ena efter det andra, kanske på grund av att motståndskraften och styrkan inte var den bästa? Han var utsliten i framföralllt den ena höften, men också i nacke och axlar. I augusti/september låg han på sjukhus med lunginflammation. Reagerade nåt våldsamt på penicillinet och blev jättejättedålig. Men han repade sig efter det, och var faktiskt riktigt pigg hela senare delen av hösten och vintern. Han var inne på sjukhuset några dagar alldeles innan jul, för han behövde få en extra skjuts med vätskedrivande, och det var inget konstigt med det, det har han ju gjort med jämna mellanrum ganska länge. Enda skillnaden var att han kom in i tid den gången och inte han bli dålig av det i alls samma utsträckning som vissa av gångerna. Han kom i alla fall hem, och han var med hela långa julafton från Kalle Anka och jag tror att klockan var halvtolv när vi hjälpte honom hem. Likaså på nyårsafton var han pigg och var med över tolvslaget och även om han inte precis var med ute och sköt raketer, så satt han i fönstret och tittade på. Sen var han förvisso trött nästa dag, men å andra sidan - vem var inte det? Visst hade vi förstått att han inte skulle finnas hos oss så väldigt länge till, men aldrig hade vi väl trott att det skulle gå så snabbt!?
Så kommer alltså trettondagsafton. Allt är som vanllgt. Pappa sitter i sin rullstol och tittar på längdskidåkning. Mamma står i köket och bakar bullar. De småpratar då och då som man gör. Mamma hör hur pappa hostar till och går in och frågar hur det är, och då får hon ingen kontakt. Ringer ambulans, ringer min syster som bor 300 m bort, men inte ens hon hinner dit innan det är över. Han är borta. Det är helt ofattbart hur skör den linjen är som skiljer livet från döden. Pappa hade väldigt, väldigt ont det sista. Att komma ur eller i sängen eller flytta från fåtöljen till rullstolen var många gånger en plåga. Dessa saker är vår enda trösta. Att han fick sluta sitt liv i den tryggaste tillvaro han kände till - framför tv'n med mamma på pratlängds avstånd. I vardagen. Ingen uppståndelse. Inga slangar, apparater, nålar, inget sjukhus. Inget sjukhem. Vi vet att han önskade sig detta, även om det är smärtsamt för oss som är närmast att höra... Han ville slippa sina smärtor, och vi måste unna honom det - hur ont det än gör oss. Han fick bara bli 71 år.
Pappa begravdes i torsdags. Och hur det kunde bli en solig stund när vi knappt har sett solen på två månader är en gåta, men det är dock sant. När vi satt i kyrkan sken solen in på alla blommorna och på kistan. Det var väldigt vackert. Många blommor, mycket folk, vacker sång, men så outsägligt sorgligt. Pappa, du fattas oss!
Ska jag försöka få med några rader om något annat också kanske... Vi kan väl börja med ett irriterande faktum! RHFU som jag och Hedvig skulle gå på i mars är flyttad och blir nu inte förrän i maj! Vilket förutom väntetiden och frustrationen innebär att jag OM jag nu får det där jobbet jag suktar efter *hoppas, hoppas, hoppas*, får börja med att begära ledigt i över en vecka! Det känns ju inte helt bra kan jag säga.Om jag leker med tanken att jag får besked veckan som kommer nu, säger upp mig nästa måndag 28:e. Då skulle jag börja nya jobbet nånstans runt sista april, och RHFU är 8-15 maj... Jag vet att det bara är spekulationer, men om......då kanske det vore lika bra att säga att jag inte börjar förrän den 19:e och passa på att få lite ledigt också... Nåja, det kanske blir platt fall, det var två andra spekulanter på samma jobb så det kanske inte blir nåt problem med ledighet........ Apropå jobb så är det illa ställt på det befintliga. Jag tror det kommer ta en ände med förskräckelse, oavsett om jag slutar eller ej. Vi går på knäna allihopa men det verkar som ledningen tycker att det är normalt. Jag har jobbat några timmar både igår och idag, och även förra helgen. Känns inget vidare, men visst, det ger ju samtidigt en extra peng.
I tisdags körde vi skallmarkering på allvar på träningen, och jag tror att det kommer funka bra. Än så länge behöver hon hjälp att komma igång och skälla, men annat kan man ju inte begära. Jag önskar så att det bara funkar nu och att allt flyter på. Vi har kämpat så med markeringarna så det vore hög tid för lite flyt där tycker jag.
Nu ska jag se om mitt hus en aning. Snart dags att få ner både adventsljusstakar och tomtegardiner kanske?
Stor sorg
Min älskade lilla pappa gick bort på trettondagen, medans jag i vanlig ordning var ute och tränade hund. Jag ska berätta mer en annan dag, jag lovar, men det får bli allt för nu. Tack för alla vänliga ord, tankar, sms och mail. Det betyder mer än jag någonsin förut har förstått!
Ta hand om er och ta hand om varandra!
Brrrr...
Skallövningarna med Hedvig går långt över förväntan. På bara min signal med händerna (jag har godis som du inte kommer åt - signal) så lägger hon sig ner och skallar lätt 4-5 gånger i följd. Och detta på bara några gångers träning - tycker jag är bra jobbat. Som det känns nu så tror jag att hon inom kort kommer att bli en skallmarkör i stället. Jag har ju länge känt att hon borde vara en skallmarkör, och nu kanske det blir så. I morgon hade jag tänkt åka till ridhuset och träna, känna hur Hedvig kändes och eventuellt efteranmäla till vår tävling den 19;e, men nu löper Hedvig så det blir inget av varken träning eller tävling. Men det är samtidigt väldigt skönt att hon löper nu, så är det överstökat innan det blir dags för RHFU i mars! Ha faktist varit lite orolig för att det skulle hända, men det lär det förhoppningsvis inte göra nu.
Igår var jag och syster Ingela i Ullared och shoppade loss. Ordentligt skulle jag vilja säga : ) Vi möttes i Smålandsstenar klockan åtta på morgonen, och klockan var nog närmare åtta när vi skiljdes åt på samma ställe på kvällen! Vi hade verkligen en mycket trevlig dag, och jag fick med mig en ny garderob hem. Ja, inte själva garderoben förstås, jag menar innehållet. Hittade en hel del, och eftersom behovet verkligen var stort så unnade jag mig både det ena och det andra : ) Som jag skrev nyligen så är jag avsevärt mindre nu än tidigare, vilket innebär att de flesta av mina gamla kläder är för stora. Kärt besvär, men dyrt : ) Tur för mig att Ge-Kås finns : )
Och förutom kläder så är det ju väldigt lätt att plocka på sig en massa annat både behövliga och mindre behövliga saker. Köpte t ex tre nya hundleksaker, såna där rep-ben ni vet. 10 kr styck kändes överkomligt? Jag kunde verkligen inte fatta hur de kunde sälja koppel för 9,95 styck, såna där sydda textilkoppel i två färger ni vet? Väl hemma fick jag svaret: man syr dem bara 1,20 långa! Och lägger dem i tättslutande plastpåsar så de luktar mögel när man packar upp dem!!! Yäk. Nu ligger de i tvättmaskinen och om lukten bara försvinner så kan man ju hitta användning för dem också. Om inte annat som reservkoppel. Schmackos är ett favoritgodis och då det var klart billigare än i affärerna här, så blev det några såna påsar också... Schampo, rengöring, nagellack (otroligt nödvändigt), tvättmedel och alla de där bra-ha-sakerna som man ändå hade behövt handla. Bästa fyndet är nog en riktigt snygg kavaj, som jag tror att jag kommer bli jättenöjd med. Innan vi nöjda och belåtna lämnade Ullared så avslutade vi med en pizza, som satt fint efter en heldags arbetsam shopping *skratt*
Så irriterande!
Hedvig ville väldigt gärna hångla med figurant nummer ett, så till den milda grad att figuranten till slut fick muttra på henne. Då vänder hon direkt, men jag kan ju inte ha en rullmarkör som förväntar sig att figgen ska tala om när hon ska vända med rullen till matte! Hur man än gör så finns det alltid biverkningar. Nu menar jag inte att kasta någon skugga över min kära fig, för jag har sagt att figgarna får säga ifrån om Hedvig blir FÖR påträngande. Övriga figgar gick väl rätt bra tycker jag.
Maiden fick komma ut och hitta Leenas dotter Josefin två gånger, och de tyckte nog att det var lika kul båda två : )
Idag hade jag verkligen tänkt göra massor av nytta, men det har liksom inte blivit så mycket av det... Fick i alla fall iväg en klädkasse till Vitrysslandinsamlingen, en på annat håll, ett varv till återvinningsstaionen och så pantat flaskor och brukar och handlat mat. Vi var faktiskt en vända på Anders jobb idag också, bara han och jag, och körde några figgar igen. Samma fenomen, mycket krångel och hångel på första figg, men bättre sen. Kanske egentligen är så mycket att oroa sig för.
Men sen är det ju det där med det lilla hotet om att vi inte kommer få köra på rulle internationellt.... Har ju försökt tidigare att få fram skall på Hedvig, men då lyckades det inte. Anders har hela tiden sagt att han kan få Hedvig att skälla genom bus, och idag försökte jag (igen) själv på köksgolvet. Och....hör och häpna.... idag har Hedvig skällt på mig : ) Nu är det ju inte mig hon ska skälla på egentligen, men första steget måste ju ändå vara att överhuvudtaget få fram skallet. Jag kommer inte att lägga in det i söket eller hos figgarna, åtminstone inte än på ett tag, men vem vet..på sikt kanske hon blir skallhund : ) Hade jag haft en helt problemfri rullemarkering så hade jag nog struntat i detta tills vidare, men jag har ju länge känt att hon borde vara en skallhund. Hennes sätt att bara vilja vara hos sina älskade figgar.... Fortsättning följer, nu ska jag göra några skallövningar till. Det gäller att smida medans järnet är varmt.
Summering
2007 började med blåst. Först med busväder på nyårsdagen och bara några dagar senare kom stormen Per. De få träd som stod kvar efter Gudrun föll. Nåja, inte alla, men tillräckligt! Och lämnade oss naturligtvis strömlösa, dock "bara" tre dygn.
I februari fick vi fatta det tunga beslutet att skiljas från vår trogna följeslagare Bessie. Hon var då bara en dryg månad från sin femtonde födelsedag. Hon var pigg ända fram till de allra sista dagarna då hon fick akut livmoderinflammation och snabbt blev jättedålig.
Framgångarna hundmässigt under 2007 består väl i första hand av godkänt räddningshund-slutprov med Hedvig! Fast sedan tog en orolig tid vid, när vi fick avstå RHFU i september för att Hedvigs sköldkörtelvärden var dåliga, och när vi sedan trodde att vis kulle kunna göra RHFU i november, så fick vi inte plats på den kursen. I övrigt startade vi på Flatmästerskapet för första gången, startade på WT två gånger, akl spår och lydnadsklass 2, dock utan större framgångar...
Maiden och jag gjorde vår sista funktionskontroll tillsammans i våras, och strax efter hennes 10-årsdag i november, gick hon i pension med både flaggan i topp och äran i gott förvar! Haddock har gjort godkända funktionskontroller både vår och höst, den sistnämnda inte utan en viss dramatik... Hedvig gjorde också funktionskontroll i oktober, inofficiellt eftersom hon inte är färdig räddningshund, och dessutom var dopad efter sövning vid en tandutdragning. Det var inte helt problemfritt, men blev till slut godkänt i alla fall.
Jag har försökt räkna igenom, och tror att jag har tränat räddning 63 gånger, under året, plus tre dagars sommarläger! Undra på att man tycker man tränar jämt!
Det har från och till under hela året varit turbulent på jobbet, och efter många år på samma arbetsplats är jag nu hjärtligt trött på det, och håller i skrivande stund tummarna för ett nytt jobb som ligger i luften.
Och...till slut. 2007 var året då jag gick ner 17 kilo, och ska belöna mig själv med en runda till Ullared på det nya årets tredje dag!
Vi ser fram emot ett 2008 fullt av hundaktiviteter!