RI-helg
En liten resumé av de senaste dagarna.
I helgen var vi iväg på RI-helg igen. Helger som är till för samträning och övning av de internationella och blivande internationella räddningshundekipagen.. Det hela började på fredagkvällen med en samling och kort information. I den informationen fick vi veta att vi smålänningar inte är aktuella för att kunna ingå i räddningsverkets mediumteam, dvs ett team med mindre utrustning och mindre personal, som ska kunna lyfta lite snabbare när det är dags för insats på en jordbävning. Man har bestämt en cirkel som visar en tretimmarsradie från Arlanda. Man har också sagt att man vid behov kan gå ner i Malmö för att plocka upp brandpersonal där och att Skånehundar ev skulle kunna ta sig dit. Vi har ju bara styvt två timmar till Malmö, men när jag ställde frågan om vi kan komma att bli aktuella att åka dit så var det nej. Jag fattar inte riktigt... Man brukar räkna så här; att om man alltid, alltid, alltid, oavsett dag på året eller tid på dygnet ska kunna få ihop 12 hundekipage (för ett Heavy Team, stora styrkan) så behöver man ha 48. Människor kan bli sjuka eller ha personliga skäl att inte kunna åka, och hundar skadar sig eller löper eller kan vara tillfälligt ur form för insats. I mediumteamet ingår 6 ekipage vilket borde betyda att 24 ekipage ska raggas upp inom tretimmarscirkeln. Idag finns totalt 30 ekipage i styrkan i hela landet..... Av dessa finns hela sex i småland och vi har ju fortfarande ett par på gång. J-O Säll tror att det ändå kommer vara Heavy Teamet som åker nio gånger av tio, och där är ju småland med, men jag undrar.... Varför då ödsla så mycket resurser på att bygga upp ett Medium Team?? Det finns dagar då jag funderar på att lägga ner hela räddningsverksamheten...... Men så ÄR det ju roligt och stimulerande! Jag har genom åren alltid tyckt att det känns som vi gör något viktigt, men jag är inte riktigt helt säker på det för tillfället. De senaste 20 åren har det varit fyra insatser på jordbävningar. Armenien, Turkiet, Turkiet igen och Algeriet. Hur stor är egentligen chansen? Ooops, det blev visst en hel avhandling om det...
Tillbaka till helgen. Fredagkvällen bjöd på en övning där vi körde över två områden. Jag hittade ingen på mina avdelade tårtbitar, men gruppen hittade i alla fall. Fast jag tror att vi missade en.... Det var slut vid elvatiden tror jag, och sen satte vi oss i våra grupper och pratade igenom varje hund. Vilka delar har vi problem med, och gruppen fick gemensamt gnugga geniknölarna och komma fram till tänkbara lösningar och träningssätt. Detta gjorde att vi var rätt snabba igång med träning på lördagen, för vi hade rätt klart för oss vad var och en skulle träna på. Vi var i sexmannagrupper, men vår grupp delade oss en gång till och körde tre och tre, vilket gjorde att vi fick väldigt mycket träning. Och bra träning. Hedvig gick jättebra hela dagen och jag är mycket nöjd. Jo, hon är en klängapa, och visst är hon lite på figgarna, och visst går hon i gång nästan onödigt mycket, men jag tycker hon är underbar. Hon gick med precis samma intensitet klockan fem på eftermiddagen som hon gjorde klockan halv nio på morgonen. Och hade inte suttit i bilen och vilat sig mellan söken, utan suttit ute uppkopplad nära händelsernas centrum. Tyvärr blev hon nog lite kall på lördagen, trots att jag hade fäll att ligga på och obtrack-täcket på henne i vila, för på söndagen hängde hennes svans lite illavarslande. Körde ett par koppelfiggar (som var tematräning på söndagen på olika stationer) men satte henne sen i bilen. Masserade lite och satte sedan in henne varmt och gott i en bil. Peppar peppar men det blev inte värre sen och nu är hon som vanligt igen. Vem vet, med hennes framfart kanske det var en svans-whiplash och inte vattensvans?
I måndags spelade jag och igår var det räddningsträning. Hedvig fick vila igår men jag körde ett par figgar på Haddock i stället, eftersom husse jobbade. Det gick fort :-) Han är för skön att köra faktiskt. Full, full fart, och så himla glad. Han är ju ändå relativt stor och har rätt lång hård svans. Jag fattar inte hur han får upp en sån frekvens i viftandet....
Nu är det hög tid att bege sig till jobbet. Ikväll ska vi ha utibldning så det blir en lång dag idag. Men säkert trevlig, för det är i princip alla mina jobbardagar. Jag är så glad över att trivas på jobbet. Det känns lite lyxigt :-)
I helgen var vi iväg på RI-helg igen. Helger som är till för samträning och övning av de internationella och blivande internationella räddningshundekipagen.. Det hela började på fredagkvällen med en samling och kort information. I den informationen fick vi veta att vi smålänningar inte är aktuella för att kunna ingå i räddningsverkets mediumteam, dvs ett team med mindre utrustning och mindre personal, som ska kunna lyfta lite snabbare när det är dags för insats på en jordbävning. Man har bestämt en cirkel som visar en tretimmarsradie från Arlanda. Man har också sagt att man vid behov kan gå ner i Malmö för att plocka upp brandpersonal där och att Skånehundar ev skulle kunna ta sig dit. Vi har ju bara styvt två timmar till Malmö, men när jag ställde frågan om vi kan komma att bli aktuella att åka dit så var det nej. Jag fattar inte riktigt... Man brukar räkna så här; att om man alltid, alltid, alltid, oavsett dag på året eller tid på dygnet ska kunna få ihop 12 hundekipage (för ett Heavy Team, stora styrkan) så behöver man ha 48. Människor kan bli sjuka eller ha personliga skäl att inte kunna åka, och hundar skadar sig eller löper eller kan vara tillfälligt ur form för insats. I mediumteamet ingår 6 ekipage vilket borde betyda att 24 ekipage ska raggas upp inom tretimmarscirkeln. Idag finns totalt 30 ekipage i styrkan i hela landet..... Av dessa finns hela sex i småland och vi har ju fortfarande ett par på gång. J-O Säll tror att det ändå kommer vara Heavy Teamet som åker nio gånger av tio, och där är ju småland med, men jag undrar.... Varför då ödsla så mycket resurser på att bygga upp ett Medium Team?? Det finns dagar då jag funderar på att lägga ner hela räddningsverksamheten...... Men så ÄR det ju roligt och stimulerande! Jag har genom åren alltid tyckt att det känns som vi gör något viktigt, men jag är inte riktigt helt säker på det för tillfället. De senaste 20 åren har det varit fyra insatser på jordbävningar. Armenien, Turkiet, Turkiet igen och Algeriet. Hur stor är egentligen chansen? Ooops, det blev visst en hel avhandling om det...
Tillbaka till helgen. Fredagkvällen bjöd på en övning där vi körde över två områden. Jag hittade ingen på mina avdelade tårtbitar, men gruppen hittade i alla fall. Fast jag tror att vi missade en.... Det var slut vid elvatiden tror jag, och sen satte vi oss i våra grupper och pratade igenom varje hund. Vilka delar har vi problem med, och gruppen fick gemensamt gnugga geniknölarna och komma fram till tänkbara lösningar och träningssätt. Detta gjorde att vi var rätt snabba igång med träning på lördagen, för vi hade rätt klart för oss vad var och en skulle träna på. Vi var i sexmannagrupper, men vår grupp delade oss en gång till och körde tre och tre, vilket gjorde att vi fick väldigt mycket träning. Och bra träning. Hedvig gick jättebra hela dagen och jag är mycket nöjd. Jo, hon är en klängapa, och visst är hon lite på figgarna, och visst går hon i gång nästan onödigt mycket, men jag tycker hon är underbar. Hon gick med precis samma intensitet klockan fem på eftermiddagen som hon gjorde klockan halv nio på morgonen. Och hade inte suttit i bilen och vilat sig mellan söken, utan suttit ute uppkopplad nära händelsernas centrum. Tyvärr blev hon nog lite kall på lördagen, trots att jag hade fäll att ligga på och obtrack-täcket på henne i vila, för på söndagen hängde hennes svans lite illavarslande. Körde ett par koppelfiggar (som var tematräning på söndagen på olika stationer) men satte henne sen i bilen. Masserade lite och satte sedan in henne varmt och gott i en bil. Peppar peppar men det blev inte värre sen och nu är hon som vanligt igen. Vem vet, med hennes framfart kanske det var en svans-whiplash och inte vattensvans?
I måndags spelade jag och igår var det räddningsträning. Hedvig fick vila igår men jag körde ett par figgar på Haddock i stället, eftersom husse jobbade. Det gick fort :-) Han är för skön att köra faktiskt. Full, full fart, och så himla glad. Han är ju ändå relativt stor och har rätt lång hård svans. Jag fattar inte hur han får upp en sån frekvens i viftandet....
Nu är det hög tid att bege sig till jobbet. Ikväll ska vi ha utibldning så det blir en lång dag idag. Men säkert trevlig, för det är i princip alla mina jobbardagar. Jag är så glad över att trivas på jobbet. Det känns lite lyxigt :-)
Kommentarer
Postat av: lotta
jag tycker att det verkar jättespännande och roligt detta mad räddningshund!! Följer intresserat din blogg ..kanske någon gång / någon hund att vi skulle satsa på det. blir iallafall väldigt nyfiken och sugen på det ibland!
Trackback