Lämna gärna en kommentar, eller skiv en rad i gästboken, www.dogblogg.nu

Och nu är det risk för att det blir ett sånt där långt inlägg igen. Varför kan jag inte lära mig att skriva lite och ofta?? Inbillar mig att det är roligare att läsa. Om det nu överhuvudtaget är någon som intresserar sig för oss och vår träning. Kanske är man knäpp som bloggar? Tänk  om jag för 20 år sedan (okej-nu känner jag mig gammal...)  hade sagt till min ändå ganska vidsynta mormor "Vet du jag ska börja skriva dagbok, och ALLA som vill ska få läsa den" så tror jag att hon hade skakat på sitt långa hår i med många hårnålar, och ansett att det yngsta barnbarnet hade tappat förståndet. Men eftersom min underbara lilla mormor har varit död i många år så får jag aldrig höra reaktionen...

När jag sist skrev skulle jag träna apportering och det blev också gjort. Körde några markeringar med dummy, kastade på samma ställe, fast jag backade bit för bit tills de var ganska långa. Gick väl skapligt, någon gick hon förbi och sökte för långt ut, men alla kom hem i alla fall. Sedan gick vi över till markeringar med fågel i stället. Kajan gick ganska bra, men vi hade en liten trut också, och den ville lilla fröken INTE apportera. Hon var på vippen att rulla sig på den i stället, men då satte matte det långa benet före och hann ut och stoppade in pippin i munnen på henne. Efter lite trixande så bar hon den hela vägen in. Nytt kast, och nästa gång gick lite bättre, men inte direkt bra... Jag får nog ta på mig det här med viltproblemen, för vi tränar ju alldeles för lite med fågel!!

På morgonen därpå rök fåglarna fram igen och vi gjorde några lätta apporteringar på gårdsplanen. Fortfarande väldigt motvilligt, men det är väl bara att nöta på förmodar jag :-)

I tisdags var det räddningsträning förstås. Vi var på en grävfirma i stan, och medan vi gick runt och kollade legor, så kom en av ägarna och kikade lite, och hade med sig sin lille pojke, som kan ha varit kanske 4-5 år.  Vi hade bestämt att jag skulle köra först, och när jag var på väg till bilen för att hämta Hedvig, frågade de om inte far och son kunde få gömma sig en gång för att se hur det går till. Jovisst, svarar jag, och de båda går och gömmer sig. På flaket till pappans pick-up. Jag var förstås tvungen att gå dit och kolla om han var medveten om rivmärkena som skulle/kunde uppstå, men det var i högsta grad ett bruksfordon så det gjorde inget. Okej. Jag skickar Hedvig på sök, inte precis rakt på men direkt in i rätt område, eftersom jag inte ville att de skulle behöva vänta. Och vad händer? Jo, legan blir riktigt klurig! Gissningsvis kom vittringen knepigt, men en annan faktor är ju att vi alltid, alltid, alltid hejdar hundarna om de är på gång att klänga på någon bil. Det är helt enkelt för dyrt :-) Hur som helst så hittade hon den till slut, och lille gossen reste sig upp direkt när han hörde att hon klängde på bilen. Någon markering blev det då inte, men det är kanske inte livsviktigt i sammanhanget.

I helgen som gått har jag varit på Coatfloats Kennelläger. Lika trevligt som alltid. Förutom att vi har ätit gott (och mycket!) tävlat i Coatfloat Cup och varit sociala, så har vi förstås också tränat hund. Jag är jättenöjd med hur Hedvig har jobbat, och det suger i tarmen för fortsatt jaktträning nu. Om jag bara kommer tillrätta med det där med viltet.... Vi lade upp träning i fem stationer,  som kunde anpassas efter hundens behov och nivå, och så roterade vi på stationerna. Jag och Max började på söket. Vi valde att lägga ett djupt och smalt sök längsmed sjökanten, i en lite lurig terräng med mycket blåbärsris. Sedan skickade vi hundarna växelvis att hämta. Hedvig, som i det här fallet hade fördel av att INTE vara helt vattentokig, fick hem sex av de tio dummisarna, och jobbade på bra.

Nästa station var vatten. Vi stod på varsin sida om en vik, smal för att vara en vik men ganska långt avstånd när man ska simma det... Max kastade en markering till Hedvig, och när hon nästan var tillbaka hos mig med den, så kastade han ut en ny på ungefär samma plats. När Hedvig lämnat av riktade jag upp henne och skickade på ett ilnjetag. Fick ta tillbaka henne en gång och skicka om, och då fixade hon det fint.

På vår tredje station var det mera vatten. Max körde före mig och fick en markering från båt, men varken hund eller husse var beredda, så de uppfattade inte markeringen, och en ny dummy kastades. När denna var inne var det vår tur, och jag valde att göra ett försök att dirigera på den första. Hon hade ju en minnesbild av att något hänt därute (fast båten var bortrodd och det tagit en liten stund för markeringen att komma in eftersom det var ganska långt ut). Det var absolut inget perfekt linjetag, jag fick tjata lite på henne och vända upp henne "ut" i gen, men till slut fick jag ut henne på djupet och fick hem dummyn.

Nästa station låg vid foten av en ganska brant backe. Mitt i backen gick en liten stig, eller nästan före detta stig, rakt upp i ett stråk med lite mera öppen terräng. Här valde jag att ha en dummy längst upp på krönet, Hedvig fick inte se något när den lades ut. Sedan kastade Max en markering åt sidan, jag sade nej till den och skickade på ett linjetag till den dolda dummyn, och när den var hemma fick hon hämta markeringen. Det gick helt strålande :-) En bra, rak linje, och en perfekt minnesbild av markeringen gjorde matte nöjd!

Efter lunch var det dags för vatten igen. Två markeringar kastades från båt upp på en liten ö. Den första gick riktigt bra, men den andra hade hon glömt :-/ Jag skickade dock ut henne ändå, men när hon var i strandkanten(!) på ön, så vände hon tillbaka, och var nästan halvväg in till mig innan jag lyckades få stopp på henne och få henne utåt igen. Till slut kom hon dock upp på ön och hem med dummy nr 2. Det här är kanske övningar som ligger lite över hennes nivå, men det är ju väldigt roligt när man får lyckat resultat - även om det inte ser så flott ut när man måste blåsa och vifta så pass mycket..... 

Sedan kastade Jennie två markeringar på land. Jennie stod så att vi såg uppkastet, men nedslaget var helt dolt bakom ett buskage. Här var jag nästan säker på att Hedvig skulle ta den enkla vägen rakt fram till Jennie och sedan vinkla ut, men nix, hon imponerade på mig genom att dra rakt fram genom riset i rätt riktning. Hon gick ut lite för långt, men jobbade sig tillbaka och sökte koncentrerat hela tiden. En till på nästan samma ställe. Lika snyggt ut och spkade den :-)

Sista övningen för dagen blev ett närsök. Lade ut tre dummys i blåbärsriset och gömde dem väl. Skickade Hedvig från kanske 10 meters håll, blåste stopp och sedan söksignal. Och gissa vad? DET FUNKADE. Först var hon lite förbryllad över signalen; reste sig och "frågade" om hon skulle komma in igen eller vad jag ville, men med ett försiktigt leta och ett handtecken satte hon nästan i lågläge och letade intensivt. Någon gång tog benen överhand, och jag fick ta tillbaka henne till rätt område, men i stort sett gjorde hon det bra.

Nu har ni förmodligen redan tröttnat på att läsa om våra övningar, så söndagens övningar sammanfattar jag lite kort. Markering + dirigering över en betydligt bredare vik än på lördagen. Det blev för tufft för Hedvig och vi fick göra om det till två markeringar istället.  Sedan nej-markering på vatten och linjetag längs strandkanten. Dubbelmarkering på vatten där jag stod ganska långt upp på land och skickade, och sedan var vi ganska nöjda.

Som jag skrev inledningsvis så är jag jättenöjd med Hedvigs arbete. Det känns som hon har tagit ett rejält kliv uppåt, och lite smått ångrar jag att jag inte har anmält till flatmästerskapet :-(  Det har skett en stor förbättring i vattenarbetet, hon simmar fortfarande illa när hon har bråttom, men på dirigeringarna ser det åtminstone skapligt ut. Framför allt har hon bara en enda gång under helgen, stannat och skakat sig innan hon lämnat av, trots att hon ibland fått springa en bit på land med dummyn.

Sitter och funderar på någon rolig övning att ägna kvällen åt :-)