Tankar från en slocknande eldsjäl
Den som inte orkar med att läsa ett långt inlägg som handlar om turerna inom räddningshundverksamheten kan sluta läsa här, för något annat blir det inte i detta inlägg. Allt som står, förutom det fetmarkerade urklippet från Fido, är mina helt egna tankar - inte att på något vis betraktas som definitiva sanningar, eller som någon ståndpunkt från SBK.
---
Som sannolikt ingen av mina ordinarie läsare har missat, så har jag under 15 år lagt ner ohyggliga mängder tid och engagemang på Räddningshundverksamheten. Första målet var förstås en egen, färdig räddningshund, men under resans gång gick jag också den långa vägen - 5 år, för att bli räddningshundinstruktör, jag var med i internationella styrkan (med Maiden) jag blev bedömare. Det kanske lät skrytigt, men det är sant.
Oräkneliga är de timmar man lagt och fortfarande lägger ner på detta och på sista tiden jag har börjat ifrågasätta mitt eget förstånd. På dessa 15 år har jag gjort skarpt eftersök i åtta timmar..... i backspegeln kan man se att Sverige har gjort blott fyra insatser med USAR-teamet, Armenien -88, Turkiet två gånger -99, Algeriet -03 (med reservation för att jag kan minnas fel). Alltså... i snitt ungefär en gång var femte år. Styrkan ska ha 48 hundar men bara 12 på en insats (även om vi räknar med Heavy Team) vilket rent statistiskt skulle innebära att man kan räkna med en insats per ekipage var 20:e år. Nu finns det ju inte 48 ekipage i styrkan, men leker vi med att det är hälften, så skulle det ändå -fortfarande rent statisktiskt- vara 10 år mellan gångerna.
Verksamheten har i många - om inte alla - år varit tämligen gungig. Jag vet ingen annan verksamhet där man ändrar förutsättningarna så ofta, och kanske rent av lättvindigt, som inom räddningen. De flesta förändringar, i alla fall de på senare år, har förutom några riktiga bottennapp ändå varit bra och lett till att vi idag har en bättre och riktigt hög kvalitét på de ekipage som tas ut till RI-styrkan.
Vid årsskiftet 08/09 bildades en ny myndighet genom att man slog ihop Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV). Vår verksamhet har alltså flyttats in i MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, och där finns nu andra människor som ska bestämma över en verksamhet som de uppriktigt sagt inte verkar begripa någonting alls av.
Man har en tid pratat om att man enbart ska ha internationella räddningshundekipage som kan infinna sig på Arlande på tre timmar. Sedan har man ritat upp en cirkel kring Arlanda som i själva verket är minst 4 timmar från vissa håll. Jag behöver knappast säga att vi befinner oss utanför den cirkeln...? Just inom denna cirkel har SBK allra, allra minst räddningshundverksamhet... Det har sagts att en insats ska utgå ifrån Arlanda, men att man ska/kan gå ner på Sturup för att plocka upp räddningsmän och sjukvårdspersonal. Däremot inte hundekipage. Motiveringen är så dålig så att en treåring hade kunnat komma på en bättre. "Det är olika personer som larmar ut..." Och? OCH??? Vad är problemet?
Efter en otroligt väl genomarbetad skrivelse av Petra, underskriven av nästan alla som är aktivt involverade i räddningshundverksamheten, gick MSB med på ett nytt möte för att diskutera. Detta är den info som kommit ut efter det mötet:
Utöver de ekipage som är anmälda till RHFU maj 2009 och augusti 2009 finns ca 28 ekipage som väntar på att göra SBK:s slutprov. MSB förklarar sig villiga att ta till vara på dessa som påbörjat utbildningen innan den nya inriktningen var klar. Diskussionen leder till följande formulering:
Som tillägg till avsiktsförklaring internationella räddningshundar 2009 gäller följande:
Ekipage som redan påbörjat utbildning och klarat delprov 1 kan vara aktuella för rekrytering under 2010 om de genomför RHFU senast våren 2010 och MRT senast hösten 2010. Detta förutsätter att ekipagen är bosatta i områden där det finns rekryterade ekipage sedan tidigare. Lista över ekipage som omfattas av ovanstående bifogas anteckningarna.
(OBS! listan som nämns ovan är ännu ej klar - läggs upp på Fido när den är det.)
Alltså: Vi "gamla" som är med och tränar inför MRT (Mission Readiness Test) och de som redan är uttagna, vi kommer få fortsätta på vår inslagna bana - enbart för att det inte finns tillräckligt många ekipage i den region där MSB vill ha dem, men vi får inte starta några nya kurser, och vi måste elda i baken på dem som redan är igång. Det finns platser med pågående kurs, där man inte haar uttagna ekipage sedan tidigare, och de stoppas ju nu enligt ovanstående information. Detta funkar kanske i MSB's ögon just nu, i något år, men hur ser det sedan ut? Utan påfyllningen underifrån så kommer ju hela verksamheten att långsamt dö ut. MSB/SBk förlorar sina eldsjälar och massor av kompetens rinner bort!
Nästa fråga är skarp insats. Hur sker rekryteringen om det smäller idag? Eller om ett år? Två år? Kommer man då att i första hand plocka ekipage från "rätt" region, och så ska vi snällt stå med mössan i hand och niga och tacka om vi kommer med som andrahandsval för att ekipagen inte räcker? Ursäkta mig, men kan man utnyttja männsikor på det viset? Människor som satsar hela sitt liv på detta, man anpassar familjeliv, jobb, bil för att inte tala om plånbok, för chansen att någon gång faktiskt få komma iväg och göra skillnad för krisdrabbade människor!! Visst har vi roligt under tiden, hundarna älskar det och visst har man fått med sig mycket både hundmässigt och annat under alla år, men utan verkligheten i bakgrunden har det inget som helst värde. I alla fall inte för mig.
Så nu har man två val. Antingen säger man STOPP här och nu, packar ihop sitt räddningshundliv helt och hållet och byter verksamhet. För min del är saken den att om jag ska sadla om Hedvig så ska jag göra det NU! Hon är fyra och ett halvt (knappt) och vi hinner fortfarande satsa på något annat. Eller....ska man fortsätta, för JAG kommer ju att få göra MRT (om inga nya direktiv kommer innan dess) och om vi blir godkända får vi ingå den internationella styrkan!? Kanske ska man vänta och se? Fortsätta framåt, göra MRT och vara med på tåget (eller snarare flyget) inär (inte om) MSB inser att de inte får ihop tillnärmelsevis så många ekipage de behöver inom den angivna cirkeln. Eller kommer man - Gud förbjude - att sänka kvalitetskravet så till den milda grad att man kan få fram ett tillräckligt antal på kort tid?????????
Oavsett hur jag väljer att göra så kommer jag slutföra min pågående kurs, så mycket ansvarskänsla har jag, men det känns just nu oerhört motigt. MSB vill inte ha oss om de kan undvika det, Polisen tar inte i oss med tång, SBK Centralt gör kanske vad de kan, men har tydligen ingen som helst möjlighet att påverka myndigheterna, och t o m vår egen klubb är på krigsstigen! Förstår ni att man blir uppgiven??
---
Som sannolikt ingen av mina ordinarie läsare har missat, så har jag under 15 år lagt ner ohyggliga mängder tid och engagemang på Räddningshundverksamheten. Första målet var förstås en egen, färdig räddningshund, men under resans gång gick jag också den långa vägen - 5 år, för att bli räddningshundinstruktör, jag var med i internationella styrkan (med Maiden) jag blev bedömare. Det kanske lät skrytigt, men det är sant.
Oräkneliga är de timmar man lagt och fortfarande lägger ner på detta och på sista tiden jag har börjat ifrågasätta mitt eget förstånd. På dessa 15 år har jag gjort skarpt eftersök i åtta timmar..... i backspegeln kan man se att Sverige har gjort blott fyra insatser med USAR-teamet, Armenien -88, Turkiet två gånger -99, Algeriet -03 (med reservation för att jag kan minnas fel). Alltså... i snitt ungefär en gång var femte år. Styrkan ska ha 48 hundar men bara 12 på en insats (även om vi räknar med Heavy Team) vilket rent statistiskt skulle innebära att man kan räkna med en insats per ekipage var 20:e år. Nu finns det ju inte 48 ekipage i styrkan, men leker vi med att det är hälften, så skulle det ändå -fortfarande rent statisktiskt- vara 10 år mellan gångerna.
Verksamheten har i många - om inte alla - år varit tämligen gungig. Jag vet ingen annan verksamhet där man ändrar förutsättningarna så ofta, och kanske rent av lättvindigt, som inom räddningen. De flesta förändringar, i alla fall de på senare år, har förutom några riktiga bottennapp ändå varit bra och lett till att vi idag har en bättre och riktigt hög kvalitét på de ekipage som tas ut till RI-styrkan.
Vid årsskiftet 08/09 bildades en ny myndighet genom att man slog ihop Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV). Vår verksamhet har alltså flyttats in i MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, och där finns nu andra människor som ska bestämma över en verksamhet som de uppriktigt sagt inte verkar begripa någonting alls av.
Man har en tid pratat om att man enbart ska ha internationella räddningshundekipage som kan infinna sig på Arlande på tre timmar. Sedan har man ritat upp en cirkel kring Arlanda som i själva verket är minst 4 timmar från vissa håll. Jag behöver knappast säga att vi befinner oss utanför den cirkeln...? Just inom denna cirkel har SBK allra, allra minst räddningshundverksamhet... Det har sagts att en insats ska utgå ifrån Arlanda, men att man ska/kan gå ner på Sturup för att plocka upp räddningsmän och sjukvårdspersonal. Däremot inte hundekipage. Motiveringen är så dålig så att en treåring hade kunnat komma på en bättre. "Det är olika personer som larmar ut..." Och? OCH??? Vad är problemet?
Efter en otroligt väl genomarbetad skrivelse av Petra, underskriven av nästan alla som är aktivt involverade i räddningshundverksamheten, gick MSB med på ett nytt möte för att diskutera. Detta är den info som kommit ut efter det mötet:
Möte med MSB angående avsiktsförklaring räddningshundar
Minnesanteckningar från möte mellan SBK och MSB den 1 juni 2009
Under mötet diskuteras bakgrunden till uppbyggnaden av SWIFT USAR och orsakerna till den geografiska begränsningen vid rekrytering samt synpunkter på detta från SBK och privata hundförare.Utöver de ekipage som är anmälda till RHFU maj 2009 och augusti 2009 finns ca 28 ekipage som väntar på att göra SBK:s slutprov. MSB förklarar sig villiga att ta till vara på dessa som påbörjat utbildningen innan den nya inriktningen var klar. Diskussionen leder till följande formulering:
Som tillägg till avsiktsförklaring internationella räddningshundar 2009 gäller följande:
Ekipage som redan påbörjat utbildning och klarat delprov 1 kan vara aktuella för rekrytering under 2010 om de genomför RHFU senast våren 2010 och MRT senast hösten 2010. Detta förutsätter att ekipagen är bosatta i områden där det finns rekryterade ekipage sedan tidigare. Lista över ekipage som omfattas av ovanstående bifogas anteckningarna.
(OBS! listan som nämns ovan är ännu ej klar - läggs upp på Fido när den är det.)
Alltså: Vi "gamla" som är med och tränar inför MRT (Mission Readiness Test) och de som redan är uttagna, vi kommer få fortsätta på vår inslagna bana - enbart för att det inte finns tillräckligt många ekipage i den region där MSB vill ha dem, men vi får inte starta några nya kurser, och vi måste elda i baken på dem som redan är igång. Det finns platser med pågående kurs, där man inte haar uttagna ekipage sedan tidigare, och de stoppas ju nu enligt ovanstående information. Detta funkar kanske i MSB's ögon just nu, i något år, men hur ser det sedan ut? Utan påfyllningen underifrån så kommer ju hela verksamheten att långsamt dö ut. MSB/SBk förlorar sina eldsjälar och massor av kompetens rinner bort!
Nästa fråga är skarp insats. Hur sker rekryteringen om det smäller idag? Eller om ett år? Två år? Kommer man då att i första hand plocka ekipage från "rätt" region, och så ska vi snällt stå med mössan i hand och niga och tacka om vi kommer med som andrahandsval för att ekipagen inte räcker? Ursäkta mig, men kan man utnyttja männsikor på det viset? Människor som satsar hela sitt liv på detta, man anpassar familjeliv, jobb, bil för att inte tala om plånbok, för chansen att någon gång faktiskt få komma iväg och göra skillnad för krisdrabbade människor!! Visst har vi roligt under tiden, hundarna älskar det och visst har man fått med sig mycket både hundmässigt och annat under alla år, men utan verkligheten i bakgrunden har det inget som helst värde. I alla fall inte för mig.
Så nu har man två val. Antingen säger man STOPP här och nu, packar ihop sitt räddningshundliv helt och hållet och byter verksamhet. För min del är saken den att om jag ska sadla om Hedvig så ska jag göra det NU! Hon är fyra och ett halvt (knappt) och vi hinner fortfarande satsa på något annat. Eller....ska man fortsätta, för JAG kommer ju att få göra MRT (om inga nya direktiv kommer innan dess) och om vi blir godkända får vi ingå den internationella styrkan!? Kanske ska man vänta och se? Fortsätta framåt, göra MRT och vara med på tåget (eller snarare flyget) inär (inte om) MSB inser att de inte får ihop tillnärmelsevis så många ekipage de behöver inom den angivna cirkeln. Eller kommer man - Gud förbjude - att sänka kvalitetskravet så till den milda grad att man kan få fram ett tillräckligt antal på kort tid?????????
Oavsett hur jag väljer att göra så kommer jag slutföra min pågående kurs, så mycket ansvarskänsla har jag, men det känns just nu oerhört motigt. MSB vill inte ha oss om de kan undvika det, Polisen tar inte i oss med tång, SBK Centralt gör kanske vad de kan, men har tydligen ingen som helst möjlighet att påverka myndigheterna, och t o m vår egen klubb är på krigsstigen! Förstår ni att man blir uppgiven??
Kommentarer
Postat av: storasyster Lindh
Jag tror och vet att du aldrig ger upp, allt jobb som du har gjort med dina hundar och kanske framförallt för Räddningen kommer att betala sig en vacker dag. Tänk på att det är tvära kast nu för tiden, det som bestämms i dag kanske inte gäller imorgon och för guds skull ge inte upp, ni i räddningen är ju jätteviktiga. PS.Vi syns på fredag.
Postat av: Petra
Som du vet så håller jag helt och fullt med dig, och det känns oerhört tråkigt just nu. Framtiden för SWIFT-styrkan och för landets räddningsverksamhet ser INTE särskilt ljus ut, man får bara hoppas att misstaget rättas till innan det är helt kört.
Postat av: Malena
Uschj och fy vilken tråkig läsning. Det är synd och skam att ingen som inser kapaciteten och möjligheten med räddningshundar tar tag i verksamheten. Jag minns något tillfälle när en person saknades häromkring. Vi hade då uppe resonemanget om vad de anhöriga skulle säga om de visste vilka oerhörda resurser som fanns men som ej utnyttjades!!? Det är så dåligt. Så tråkigt. Så onödigt. Och så dränerande för orken och motivationen hos den enskilde hundföraren. Hundarna som tur var "bara" roligt.
Hoppas du hittar en lösning som känns bra för dig och Hedvig. Och fint i kråksången är att det finns många andra roliga grenar att hoppa över till! Lydnad och apportering tex :-)
KRAM bästa och ambitiösa IngMari!!!
Trackback