Jajaja...jag ska...
Jag vet att det är fegt att inte skriva när det går dåligt, och rent allmänt så tycker jag det ruckar på trovärdigheten om man bara återger det som går bra. Men efter tävlingen i fredags så tappade jag lusten helt. Både att skriva och att träna och tävla. Det gick skitdåligt, och jag var både ledsen och besviken.
Platsen gick bra. Tack och lov. Fria följet kändes väldigt knackigt med urusel position, men gav ändå 8,5. Läggandet kändes bra och blev en 9:a. Sen var det segt, oengagerat, och vi var inte alls på samma våglängd, jag och Hedvig.
Inkallande med ställande 6
Rutan 5 (Dock inte noll, det borde jag kanske varit nöjd med...)
Apportering 6
Hopp 6,5
Fjärren 0
Helhet 7,5
Totalt 134 p och ytterligare ett 3:e pris att lägga på samlingen.
Det värsta var att den där skoj-känslan var helt borta. Den där Hedvig som hittar på bus och som tokar till det, hade förvandlats till måste-jag?-Hedvig... Nu tar vi en paus från tävlandet, för att se om det går att hitta det roliga igen. Vi tragglar för mycket, jag är för tråkig och förutsägbar. Stackars Hedvig försöker nog så gott hon kan... Men nu ska det bli ändring på det :-) Har träffat Gitte nu ikväll och fått lite peppning och goda råd. Kanske eventuellt att jag går ut i en appell-tävling så småningom, och därför bara provade vi en budföring ikväll. Det har ju varit helt omöjligt innan, eftersom Hedvig gärna blir lite för glad i mottagaren och inte vill lämna den, men hör och häpna. Vi har nog inte ens provat det på ett år (minst, det är nog ännu mer när jag tänker efter) men nu plötsligt går hon ut till Gitte som kommenderar fot, Hedvig går in och sätter sig hur prydligt som helst. Och lämnar sen och springer till mig! Otroligt. Vi gjorde det två gånger och det gick skitbra :-) Visserligen var Gitte väldigt passiv som mottagare, klappade inte eller så, men ändå!!
Igår var det räddningsträning precis som vanligt, och det var fullt ös och det är ju också precis som vanligt! Hedvig fick först gå tomt över nästan hela området, och fick sedan två figgar som låg nära varandra på slutet. Det löste hon jättefint.
Vi ordnade ett slutprov i söndags, i Vislanda. Det blev ett bra prov tycker jag, det flöt på bra och allt funkade. Roligt. Maiden fick agera provhund på den höga figgen, och man blir varm om hjärtat att se gammeltanten vinda in på lååångt håll, jobba sig fram och plocka sin rulle rakt under figgen :-) Sen fick hon vara distraktionshund, och hon njöt av all uppmärksamhet från publiken :-)
I måndags körde jag ett litet jaktpass. Inget avancerat, ett sök, ett ganska långt linjetag, och några korta höger-vänster-ut-dirigeringar. Behöver friska upp minnet på lilla damen lite, för till helgen ska vi på jaktinternat! Det ska bli super-roligt! Både själva träningen samt att träffa alla Coatfloatarna igen. Nu är förresten deras valpar födda! Åh, vad det hade varit mysigt med en valp framöver.... Men å andra sidan har jag ju en hel del att ta tag i med Hedvig :-)
Nu ska jag inta soffhörnet!
Det värmer mitt hjärta att läsa några rader om min idol Maiden!!! Att hon sedan löste uppgiften plättlätt förvånar mig inte ett dugg. Den hunden borde få bli 100 år och få fortsätta jobba. Så duktig räddningshund är hon!!!
Och den andra lilla hönan, hon kan hon också. Och hennes matte också. Kanske bara inte just nu :-) Jaktinternatet i helgen kommer bli kanon.
Sköt om er och du vet väl att man kan vila sig i form. Kolla bara på budföringen...!!!
Största kramen!
Trist när "tråkighetskänslan" infinner sig - jag vet av egen erfarenhet... Jag har faktiskt provat tävla lite rallylydnad och tycker att både jag och hunden fick en kick av det. Där får (ska) man berömma och prata med hunden under momenten, vilket gör allt mycket roligare :-).