Jag ska bara...som Alfons säger
Brrr...onsdag morgon. En ganska ruggig onsdag morgon med ont i halsen och snuva, men jag har tänt en brasa och hällt upp morgonkaffe, så snart börjar nog livsandarna återvända. I måndags rann min näsa konstant, men var faktiskt bättre igår. Hoppas att det inte blir något mera för jag har inte lust att vara sjuk. Men det är väl ingen som har förresten...
Trots att gårdagen blev sen så vaknade jag en kvart före min vanliga tid idag. Nu har jag så gott om tid att jag säkert kommer att komma för sent till jobbet. Motsägelsefullt eller hur, men jag har en hemsk förmåga att komma på saker jag tror att jag ska hinna på morgonen, om jag får "för mycket" tid på mig!!
T ex i går morse: Är uppe i god tid, träningsväskan packad sedan måndagkvällen, matlådan klar i kylen... Då borde man ju kunna komma iväg eller? Njae samlade förvisso ihop mina saker och hade ambitionen att ge mig väg, men när jag kom ut och fick se att Anders (fiffigt nog) hade parkerat på tvären bakom min bil, kom jag på att jag skulle ha hans bil med mig för den skulle besiktigas, och jag jobbar ju på samma gata som bilprovningen. Just det. In igen och byta nycklar. Och sen fick jag den ljusa idén att bara göra en snabbkoll så att varningstriangeln fanns framme, och då hittar jag inte den!! Trött och irriterad jagar jag runt och letar men plockar till slut triangeln från vår gamla bil (som fortfarande står osåld och oskrotad). Slänger in den där bak i bilen, hoppar in bakom ratten och flyttar matlådan till framsätet........och - rätt gissat - där ligger varningstriangeln som Anders givetvis redan har tänkt på och plockat fram. Hur LYCKADES jag bara missa den??
Till slut kommer jag då iväg. Susar - försenad - ner till stan, parkerar vid sporthallan och kliver ur... Bara för att komma på att det blåa armbandet som gör att man kommer in och ut ur omklädningsrum och gym ligger kvar i min bil som står hemma på gårdsplanen. Aaarrrgggghh. Sur gav jag upp tankarna på träning och åkte till jobbet och fick duscha och göra mig klar för en dags arbete där i stället.
Inte nog med detta. Besiktningstid 14.40. En stor lapp på skrivbordet. Jobbarkompisen som först på förmiddagen och sedan en gång ca klockan 14, frågar så jag inte har glömt bort besiktningen. Nejdå, det är lugnt svarar jag, fast tillägger försäkerhets skull att "påminn gärna igen, för ännu är det inte för sent att glömma...". Tittar på klockan ungefär var tredje minut mellan två och strax före halv tre. Men då händer sig att min chef kommer in, slår sig ner och vi börjar diskutera både det ena och det andra. En snabb blick på klockan, som plötsligt har blivit 14.48!!! Ett ill-rus (som nästan skrämde slag på stackars chefen) senare står jag vid terminalen på bilprovningen, knappar in registreringsnummer och får svaret: Du är för sen - din tid var 14.40. Skamsen och irriterad på mig själv tassar jag - fortfarand i kontorstofflorna - in i hallen och en trevlig och hjälpsam kille tog in min bil trots allt. Och slutet gott - allting gott, det blev inte en enda anmärkning. Trött åkte jag tillbaka till jobbet och sjönk ner vid fikabordet hos kollegorna.
Igår kväll hade vi räddningsträning, såklart. Vi nobbade regnet, mörkret och de 2-3 plusgraderna och körde på Anders jobb i stället. Vi hann faktiskt få till två områden per hund, och lyckades få något för varje hund som de fick slita med. Första söket vållade inte Hedvig några större problem, men det andra var värre. Hon fick jobba jättelänge på en fig som låg - ganska enkelt egentligen - på en bänk bakom några pappskivor. Det var ganska tätt åt alla håll, och med ventilationssystem på så föll inte vittringen riktigt nära figgen. Till slut lyckades hon sortera ut vittringen och hitta fram till den! Nästa låg i en låda under några grova tygstycken, och den blev ännu konstigare vittringsmässigt. Flera hundar inklusive Hedvig, strök precis förbi den, en hund var t o m uppe med tassarna mot lådan, utan att känna den! Skumt! Men till slut löste den sig också, och jag var jättenöjd med kvällens träning. Blev ståendes på parkeringen en stund efteråt så klockan var nästan halv elva när jag kom iväg hem...
Nu ska jag - i god tid - göra mig klar för att ge mig iväg tll jobbet. Om inget tillstöter så ska jag försöka komma i tid...
Trots att gårdagen blev sen så vaknade jag en kvart före min vanliga tid idag. Nu har jag så gott om tid att jag säkert kommer att komma för sent till jobbet. Motsägelsefullt eller hur, men jag har en hemsk förmåga att komma på saker jag tror att jag ska hinna på morgonen, om jag får "för mycket" tid på mig!!
T ex i går morse: Är uppe i god tid, träningsväskan packad sedan måndagkvällen, matlådan klar i kylen... Då borde man ju kunna komma iväg eller? Njae samlade förvisso ihop mina saker och hade ambitionen att ge mig väg, men när jag kom ut och fick se att Anders (fiffigt nog) hade parkerat på tvären bakom min bil, kom jag på att jag skulle ha hans bil med mig för den skulle besiktigas, och jag jobbar ju på samma gata som bilprovningen. Just det. In igen och byta nycklar. Och sen fick jag den ljusa idén att bara göra en snabbkoll så att varningstriangeln fanns framme, och då hittar jag inte den!! Trött och irriterad jagar jag runt och letar men plockar till slut triangeln från vår gamla bil (som fortfarande står osåld och oskrotad). Slänger in den där bak i bilen, hoppar in bakom ratten och flyttar matlådan till framsätet........och - rätt gissat - där ligger varningstriangeln som Anders givetvis redan har tänkt på och plockat fram. Hur LYCKADES jag bara missa den??
Till slut kommer jag då iväg. Susar - försenad - ner till stan, parkerar vid sporthallan och kliver ur... Bara för att komma på att det blåa armbandet som gör att man kommer in och ut ur omklädningsrum och gym ligger kvar i min bil som står hemma på gårdsplanen. Aaarrrgggghh. Sur gav jag upp tankarna på träning och åkte till jobbet och fick duscha och göra mig klar för en dags arbete där i stället.
Inte nog med detta. Besiktningstid 14.40. En stor lapp på skrivbordet. Jobbarkompisen som först på förmiddagen och sedan en gång ca klockan 14, frågar så jag inte har glömt bort besiktningen. Nejdå, det är lugnt svarar jag, fast tillägger försäkerhets skull att "påminn gärna igen, för ännu är det inte för sent att glömma...". Tittar på klockan ungefär var tredje minut mellan två och strax före halv tre. Men då händer sig att min chef kommer in, slår sig ner och vi börjar diskutera både det ena och det andra. En snabb blick på klockan, som plötsligt har blivit 14.48!!! Ett ill-rus (som nästan skrämde slag på stackars chefen) senare står jag vid terminalen på bilprovningen, knappar in registreringsnummer och får svaret: Du är för sen - din tid var 14.40. Skamsen och irriterad på mig själv tassar jag - fortfarand i kontorstofflorna - in i hallen och en trevlig och hjälpsam kille tog in min bil trots allt. Och slutet gott - allting gott, det blev inte en enda anmärkning. Trött åkte jag tillbaka till jobbet och sjönk ner vid fikabordet hos kollegorna.
Igår kväll hade vi räddningsträning, såklart. Vi nobbade regnet, mörkret och de 2-3 plusgraderna och körde på Anders jobb i stället. Vi hann faktiskt få till två områden per hund, och lyckades få något för varje hund som de fick slita med. Första söket vållade inte Hedvig några större problem, men det andra var värre. Hon fick jobba jättelänge på en fig som låg - ganska enkelt egentligen - på en bänk bakom några pappskivor. Det var ganska tätt åt alla håll, och med ventilationssystem på så föll inte vittringen riktigt nära figgen. Till slut lyckades hon sortera ut vittringen och hitta fram till den! Nästa låg i en låda under några grova tygstycken, och den blev ännu konstigare vittringsmässigt. Flera hundar inklusive Hedvig, strök precis förbi den, en hund var t o m uppe med tassarna mot lådan, utan att känna den! Skumt! Men till slut löste den sig också, och jag var jättenöjd med kvällens träning. Blev ståendes på parkeringen en stund efteråt så klockan var nästan halv elva när jag kom iväg hem...
Nu ska jag - i god tid - göra mig klar för att ge mig iväg tll jobbet. Om inget tillstöter så ska jag försöka komma i tid...
Brass-SM mm...
Hög tid för ett inlägg kanske? ....blev sittandes så en stund, vet inte riktigt var jag ska börja... Kanske på förra helgen?? Vi "firade" Alla Helgon väldigt stillsamt, och det var rätt skönt. Var på övning med brasset i söndags, det var väl i stort sett det enda. Veckan har ägnats åt räddningsträning, brassövning och födelsedagsfirande. Man kan säga att Maiden och jag fyllde 50 i tisdags resp.onsdags. Vi hade inget storartat firande precis, men dock =)
Ni undrar kanske hur jag tänker kring detta med räddningen? För bara några veckor sen skrev jag att jag tänkte lägga av med alltihop, och nu - motsägelse fullt nog - skriver jag att jag har tränat räddning... Jo, jag har fattat ett beslut. Och det beslutet är att inte bestämma mig än :-) Jag har ju en kurs igång, och jag kommer att köra den till den är slut, och den lär vara klar någon gång innan nästa MRT. DÅ ska jag bestämma mig för om jag vill göra ett nytt försök. Fram tills dess ska jag träna som vanligt, och försöka hitta möjligheterna till att träna på de där riktigt djupa, svåra legorna.
Hedvig är nu tio dagar in på sin antibiotika-kur. Kan inte säga att jag märker någon större skillnad på henne, men vi har ju inte utsatt henne för några situationer där det borde märkas heller. Det är inte sträng vila som gäller för henne, men hon ska inte heller ansträngas för mycket. Inga cykelturer eller tuffa sök eller så. I tisdags lade jag en fig väldigt nära startpunkten, för att det inte skulle bli någon tokrepa precis när jag skickade henne, och det funkade perfekt. Det blev tvärnit när hon passerade :-) Sen lyckades jag få till två stycken kluriga, där hon var tvungen att sänka tempot och jobba med både huvud och nos. De blev väldigt bra båda två, och jag var helnöjd :-)
Jag har börjat skjuta till lite B-vitaminer till Hedvig också. Frågade veterinären om hennes pälsbrist, och hon sa att det är det enda man kan göra. Hedvig har ju alltid haft väldigt lite päls, men så kal som hon är nu har hon aldrig varit innan. Hon är nästan kal på magen, och jag menar HELA magen, och när hon sitter ner så lyser skinnet på bringan igenom pälsen... Känns som man lätt kan fastna i en ond cirkel nu, att jag måste sätta täcke på henne t ex när hon väntar i bilen när det är kallt, och om hon ständigt är varm så lär det ju inte gå fram några "pälsproduktionssignaler" till hjärnan... Eller funkar det inte så? Jag läste på vitaminflaskan och upptäckte en biverkning, som bara är positiv och det är förbättrad matlust, och det tycker jag att jag har märkt. Hon brukar ju alltid äta, men hon är inte precis den där som hoppar av förväntan inför middagen...
I helgen (fre-lör) var det så dags för en av årets absoluta höjdpunkter. Svenska Brassbandfestivalen. Eftersom vi vann division 1 förra året så var det uppflyttning till division Elit i år. Ett stort steg kan man säga, då några av banden är fullproppade med proffsmusiker. Och om man betänker att de tävlande är två brass från Stockholm, två från Göteborg, ett från Malmö......och så ett från Åsenhöga - en by på 500 invånare i mörkaste småland, så är det rätt coolt bara att deltaga!
Tävlingen består av två delar, dels ett obligatoriskt stycke som alla måste spela och dels ett eget valt program. För oss var väl obligatoriska stycket precis vad vi klarade av, men för det fria programmet måste man ju hitta något som känns svårt nog för klassen, men inte svårare än att man kan klara av att göra det bra.
Vi hade absolut inga ambitioner för någon framskriden placering, vi har nog egentligen varit helt inställda på att komma sist, med tanke på vilka vi tävlade mot. Och mycket riktigt kom vi sist, men vi är så nöjda!! Det kändes kanon, och jag vill nog påstå att vi aldrig någonsin har spelat bättre!! Vi är ett väldigt ungt band, med många unga musikanter 15,16.17-åringar som är jättejätteduktiga!! För att ni ska få perspektiv till det, så kan jag berätta att det är okej att spela i minibrassklassen (alltså barnklassen) upp t o m 15 år, det säger väl en del? Vi är lite som humlorna, de ska inte kunna flyga men de gör det ändå. Vi borde inte ens kunna starta i Elitklassen - men vi gör det ändå!
Resultatlistan:
1. Windcorp, Göteborg
2. Stockholm Brass
3. Solna Brass
4. BK-brass, Göteborg
5. Malmö Brass
6. Åsenhöga
Ni undrar kanske hur jag tänker kring detta med räddningen? För bara några veckor sen skrev jag att jag tänkte lägga av med alltihop, och nu - motsägelse fullt nog - skriver jag att jag har tränat räddning... Jo, jag har fattat ett beslut. Och det beslutet är att inte bestämma mig än :-) Jag har ju en kurs igång, och jag kommer att köra den till den är slut, och den lär vara klar någon gång innan nästa MRT. DÅ ska jag bestämma mig för om jag vill göra ett nytt försök. Fram tills dess ska jag träna som vanligt, och försöka hitta möjligheterna till att träna på de där riktigt djupa, svåra legorna.
Hedvig är nu tio dagar in på sin antibiotika-kur. Kan inte säga att jag märker någon större skillnad på henne, men vi har ju inte utsatt henne för några situationer där det borde märkas heller. Det är inte sträng vila som gäller för henne, men hon ska inte heller ansträngas för mycket. Inga cykelturer eller tuffa sök eller så. I tisdags lade jag en fig väldigt nära startpunkten, för att det inte skulle bli någon tokrepa precis när jag skickade henne, och det funkade perfekt. Det blev tvärnit när hon passerade :-) Sen lyckades jag få till två stycken kluriga, där hon var tvungen att sänka tempot och jobba med både huvud och nos. De blev väldigt bra båda två, och jag var helnöjd :-)
Jag har börjat skjuta till lite B-vitaminer till Hedvig också. Frågade veterinären om hennes pälsbrist, och hon sa att det är det enda man kan göra. Hedvig har ju alltid haft väldigt lite päls, men så kal som hon är nu har hon aldrig varit innan. Hon är nästan kal på magen, och jag menar HELA magen, och när hon sitter ner så lyser skinnet på bringan igenom pälsen... Känns som man lätt kan fastna i en ond cirkel nu, att jag måste sätta täcke på henne t ex när hon väntar i bilen när det är kallt, och om hon ständigt är varm så lär det ju inte gå fram några "pälsproduktionssignaler" till hjärnan... Eller funkar det inte så? Jag läste på vitaminflaskan och upptäckte en biverkning, som bara är positiv och det är förbättrad matlust, och det tycker jag att jag har märkt. Hon brukar ju alltid äta, men hon är inte precis den där som hoppar av förväntan inför middagen...
I helgen (fre-lör) var det så dags för en av årets absoluta höjdpunkter. Svenska Brassbandfestivalen. Eftersom vi vann division 1 förra året så var det uppflyttning till division Elit i år. Ett stort steg kan man säga, då några av banden är fullproppade med proffsmusiker. Och om man betänker att de tävlande är två brass från Stockholm, två från Göteborg, ett från Malmö......och så ett från Åsenhöga - en by på 500 invånare i mörkaste småland, så är det rätt coolt bara att deltaga!
Tävlingen består av två delar, dels ett obligatoriskt stycke som alla måste spela och dels ett eget valt program. För oss var väl obligatoriska stycket precis vad vi klarade av, men för det fria programmet måste man ju hitta något som känns svårt nog för klassen, men inte svårare än att man kan klara av att göra det bra.
Vi hade absolut inga ambitioner för någon framskriden placering, vi har nog egentligen varit helt inställda på att komma sist, med tanke på vilka vi tävlade mot. Och mycket riktigt kom vi sist, men vi är så nöjda!! Det kändes kanon, och jag vill nog påstå att vi aldrig någonsin har spelat bättre!! Vi är ett väldigt ungt band, med många unga musikanter 15,16.17-åringar som är jättejätteduktiga!! För att ni ska få perspektiv till det, så kan jag berätta att det är okej att spela i minibrassklassen (alltså barnklassen) upp t o m 15 år, det säger väl en del? Vi är lite som humlorna, de ska inte kunna flyga men de gör det ändå. Vi borde inte ens kunna starta i Elitklassen - men vi gör det ändå!
Resultatlistan:
1. Windcorp, Göteborg
2. Stockholm Brass
3. Solna Brass
4. BK-brass, Göteborg
5. Malmö Brass
6. Åsenhöga