Lämna gärna en kommentar, eller skiv en rad i gästboken, www.dogblogg.nu

Till att börja med. Om du som just nu läser inte fixar ett troligen långt inlägg, där jag - kanske inte helt objektivt - vältrar mig i bitterhet och besvikelse, så är det lika bra du surfar vidare på direkten. För här kommer det.

I helgen har det för första gången i Sverige genomförts ett Mission Readiness Test. MRT. Det nya uttagningsprovet för internationella räddningshundar. Först vill jag bara göra en kort "detta-har-hänt" över vad tidigare uttagningar, och även RHFU (där vi har utbildats) har inneburit. Man har kommit på plats, blivit indelad i grupper, fått jobba i grupp med tältresning och camp-arrangemang. Man har fått sökuppgifter i grupper där det givetvis har varit viktigt att man finner de nödställda. Även om man i ett skarpt läge har sjukvårdspersonal med sig, så har vi fått jobba med omhändertagande. Förmågan att ge och ta order och samarbeta i grupp har bedömts. Man har lagt stor vikt vid att hundarna är hanterbara och belastningståliga, att föraren har klarat både fysisk och psykisk belastning.  Men detta i bakhuvudet ska ni nu få läsa mina upplevelser från gångna helgens MRT.

I fredags förmiddag bar det av hemifrån. Sammanstrålade med Thomas, Anette, Hanna och Petra i Värnamo, och med Ewa i Jönköping. Det var ett hiskeligt pladdrande av tre förväntansfulla tjejer i bilen, när vi styrde kosan mot Rosersberg norr om Stockholm. Köerna förbi Stockholm i rusningstid gjorde att vi trots väl tilltagen körtid, hann upp med bara tre minuter tillgodo! Vi fick en liten genomgång av hur helgen skulle se ut, samt presentation av 'landets absolut bästa och mest erfarna domare' (att bara en av dem har haft egen räddningshund i modern tid skriver jag inom parentes). Vi fick lite utrustning; ficklampor, handdukar, filtar och lådor med den populära frystorkade maten. Den är kanske inte så rolig, men det är väl helt okej. Det var några få plusgrader och ösregnade, och med tanke på att militärtält inte har något golv, så var vi väldigt tacksamma över att tältet redan var rest och torrt invändigt. 

Vi hade tillgång till ett sorts sanitetshus, med omklädningsrum och toaletter och det blev vår bas. Efter inkvartering och lite check på utrustningen så fick vi anropet att bege oss till första uppgiften. Den var en enkel markeringsövning, sån som man har på vanliga prov där man skickar hunden rakt på en låda där det finns en figg. Vi fick binda upp hundarna ett stycke bort, och jag var en sån idiot som inte satte täcke på Hedvig på en gång, men jag tänkte att det var väldigt kort stund, så det inte var så farligt. Jag hade startnummer åtta, och när det blev min tur så skickade jag, Hedvig dansade runt lite och markerade sedan. Snabbt och lätt, kan man säga. 

När alla var klara med den övningen så fick vi gå tillbaka till campen. Då kom Hanna och påpekade att Hedvig gick illa, och när jag tittade på henne så gick hon verkligen jätteilla. Hon var inte precis halt, men drog in båda men framför allt det vänstra bakbenet långt in under sig i jättekonstig vinkel. Och detta hade tydligen också synts precis när jag skickade ut henne på markeringsövningen, fast jag noterade inte det själv. När vi kom in och jag skulle känna på henne, så upptäckte jag att det var blod på golvet från hennes tass. En framtass! Hur hon har lyckats få ett skärsår i en trampdyna på den lilla utflykten är helt obegripligt, men det gjorde hon. Bakbensbekymret var dock mycket värre tyckte jag.  Det var som om hon krampade i muskeln som går från knäet bak och upp mot ljumsken, eller hur man ska beskriva det. Förtvivlan smög sig på, skulle jag inte ens kunna genomföra provet? Jag lovar att det INTE är roligt när man gråter första kvällen av ett helglångt prov! Bestämde mig för att sova på saken, och se hur det såg ut på morgonen. Eftersom vi misstänkte att det kunde vara köldrelaterat, så var jag extra tacksam över att jag sydde en egen sovsäck till Hedvig innan vi åkte. Tog en gammal jag hade liggande, och sydde ihop och klippte av =) Tro det eller ej, men Hedvig sov båda nätterna igenom med sitt obtrack-täcke på i sovsäcken! Trots en värmefläkt blev det ganska kallt längst ut i kanterna av tältet.

På morgonen såg det lite bättre ut, och efter en hel del väntan så blev vi kallade till en uppgift. Denna uppgift bestod av ett teoripass i lektionssalen. Det handlade om signalsystem och märkning, samt att kunna lägga nossnara och lägga ner hundarna för inspektion. Hundarna fick under tiden ligga ute i regnet. Då hade jag både fäll och täcke, med en extra handduk under täcket för värmens skull. Sedan skulle vi då göra övningen med nossnaran och det. Det kändes onekligen lite fånigt eftersom jag så sent som samma morgon hade lagt ner Hedvig och lagt ett "skarpt" tassbandage... Hur som helst, när vi sedan gick upp till campen gick hon åter ganska illa. Givetvis hade hon legat och blivit kall, och det stärkte min känsla av att det berodde på kylan.

Senare på dagen var det äntligen dags för oss att ta oss an sökuppgifterna. Jag hade bestämt mig för att köra Hedvig med inställningen att så fort hon visar att hon far illa av sina ben, så bryter jag hela provet. Vi var tre som blev framkallade att köra på varsitt ruinområde. Det var rent IPO-R sök, där man skulle skicka hunden och själv gå på vägen utanför. Rent hundprov. Man talar om när man har markering, man pekar ut, och sedan lämnar man.  På alla tre områdena. Det första området gick jättebra. Det andra tyckte jag var sådär. Där var tre figuranter. Den första tog hon klockrent, men sedan fick hon en fig på mitten, skällde fem gånger sådär, och när jag var på väg fram så släppte hon den, satte upp näsan och drog rakt till nästa figurant. Där kom en klockren och lång markering. När jag sedan sökte tillbaka, så gick hon till slut tillbaka och markerade mitten-figuranten igen.  Den figuranten bedömde man som att hon hade lämnat. Tja, det kanske man kan säga. Det är klart att det inte är bra. Det fattar jag också, men vi hittade den - är inte det ändå det viktiga?? För till saken hör att ett flertal hundar helt missade just den figgen. Men missad fig bedöms inte lika hårt som hittad och lämnad fig. Vilket jag iofs ur hunddressyrsynpunkt håller med om, men jag trodde detta handlade om att rädda liv...

Shit, vad det här blir långt...

Okej. Nästa område igen fanns två figuranter. Hedvig drog rätt fram till den ena och sedan svansade hon runt, och jobbade jobbade jobbade för att hitta en väg in, för att hitta en väg närmare. Men någon markering - det kom det inte. Till slut började hon jobba längre och längre ifrån den, jag tog tillbaka henne en gång, men eftersom det inte finns i min värld att hon skulle gå ifrån en fig utan att markera, så grodde misstanken att det var kläder eller godis som låg i skyddsrummet, så jag gick vidare. Strax efter hittade hon nästa fig, trycker fram huvudet mellan en rostig tunna och en pall för att komma nära, och fastnar där! Hon skriker några gånger och jag rusar fram, men då har hon kommit loss själv. Jag backar tillbaka för att invänta markering, och den kom till slut, men ganska förståeligt så blev det lite fördröjning på den.  Jag sökte klart området och gick sedan tillbaka till början, där samma svansande och grejande, och till slut två skall kom. Jag är verkligen inte orolig för hennes markeringar så därför tog jag det ganska kallt, och tänkte att om där verkligen är en fig, så kommer strax den riktiga markeringen. Men den kom inte, och ungefär där bröt domaren mitt sök. Och detta tillsammans med den figurant som hon gick ifrån och gick tillbaka till, fällde oss från den internationella styrkan.  Dessutom fick jag en kritik på platsen som var så opedagogisk och rent av elak så man tror inte att det finns såna människor! Jag tar gärna kritik, men den ska vara rätt nyanserad! Efter dessa båda sök var Hedvig riktigt varm och då gick hon riktigt bra och visade ingen hälta alls.

Tillbaka i campen och ny väntan. På kvällen var det dags för samling i lektionssalen. Återigen fick hundarna ligga ute uppkopplade. Det regnade smått när vi gick ner, men strax efter slog det om och blev kallt, under nollan, för det frös på bilarna som stod parkerade. Så blev det skriftligt prov på signal- och märkningssystemet, och ett par förkortningar. Därefter sjukvårdsprov; ett stabilt sidoläge och ett benbrott. Sedan hade jag turen att komma bland de första som kallades ut på kvällens sök. För övriga blev väntan mycket, mycket lång och skandalöst kall för deras hundar!! Vi fick områden att jobba i. Enskilt. I kolmörkret. Områden man aldrig har sett tidigare blir svåra i mörker, när det är trappor och väggar och källare överallt. Jag fastnade alldeles för länge i första delen av mitt ormåde som var tomt, men gick till slut vidare till nästa. Dessvärre valde jag att börja i fel ände av huset. Hedvig jobbade in och i en källare på motsatt sida visade hon stort, stort intresse. Hon ville krypa in bakom ett element! Just när jag kom upp för att försöka hitta någon annan ingång i källaren, så kommer domaren och säger att tiden är slut. Ingen talade om att man hade en viss tid att spela på, men plötsligt var den slut, och i den del jag hade kvar av området, låg två figuranter. Detta bedömde man inte som missat, enligt utvärderingen igår, men jag tyckte det var fult att man inte fick chansen att ta dem, när man inte fått någon anvisad tid. Där hade vi kunnat hämta upp lite av det vi förlorat på dagen, men icke.

Nästa område innehöll två svåra figuranter. Vi fick båda till slut, men dessa djupa, djupa figuranter som släpper ut vittring på många olika ställen blev svåra för min lilla pärla som vill komma så nära intill som det bara går. Helt klart måste vi träna på djupa figuranter, men HUR? Vi har ingenstans att träna detta! Visst, det finns brunnar på området i Revinge, men det blir inte alls samma sak! Och vi skulle behöva ha det i närheten! Med figuranternas säkerhet i åtanke, så KAN man inte bege sig till närmsta stenbrott och trycka ner folk bland stenblocken. Och finns där rum för en människa att krypa ner så finns det ju också rum till hunden att komma ner, och figuranten blir inte dold.

Igår fick vi två sökuppgifter där vi skulle jobba två hundar i samma område, fast ändå en och en. Här gjorde Hedvig jättebra ifrån sig.

Det var det hela! Ingen hantering. Ingen belastning av hundarna (skrattretande nog trodde de att hundarna var belastade efter en lång bilresa i fredags kväll, tillåt mig småle) inte ett enda sök där man jobbade med fokus på att hitta och omhänderta. Nej, det var bara bedömning av hundens sök och markeringsförmåga. Enskilt. Som att göra ett slutprov fast om och om igen.

Vid genomgången i går, berättar domarkollegiet att vi var dem de hade diskuterat mest, men att vi inte kunde godkännas.  Av den kritik jag fick på plats på lördagen, så visste jag redan att det skulle bli så. Att de som stod på min sida inte skulle klara av att stå på sig tillräckligt. Att det inte hade spelat någon som helst roll vad jag hade gjort före eller efter, för där och då hade hon bestämt sig. Jag hade velat få det beskedet på en gång, för då hade jag kunnat spara på min skadade hund.  Man hade i övrigt ingenting att anmärka på.

Inga goda ord i världen hjälper när man blir sågad vid fotknölarna. Att "vi vill ju gärna se dig på en ny test nästa år" hjälper inte ett skvatt! Och jag ska förvisso fundera på det här ett tag, men som det känns nu så vill jag inte vara delaktig i en verksamhet som är så totalt verklighetsfrånvänd som denna! Det har inte bara med mitt eget underkännande att göra. Detta prov har mycket, mycket lite med verklighet att göra, och det har ingenting alls gemensamt med hur vi tränar på RI-helger att göra. Svenska räddningshundar har tidigare haft mycket gott rykte, har haft mycket hög status, och hållt en mycket hög kvalitet. Med detta provsystem som man nu har antagit, (som man använder på andra håll i världen) så kommer det att utarmas helt när den nuvarande generationen av hundar har blivit för gamla.

Det här låter kanske som "surt sa räven om rönnbären" och delvis är jag givetvis färgad av ett underkännande. Fast jag försöker att inte vara det. Men sanningen är att inte ens de som åkte hem godkända tyckte att detta var ett okej prov. I alla fall inte alla. Jag är givetvis glad för er skull, ni som blev godkända! Självklart. Stort GRATTIS!! Och GRATTIS MSB som lyckades med konststycket att stå kvar på samma antal internationella räddningshundar som före provet. Well done!

Idag är jag ledig. Det var ovanligt förutseende av mig att ta ledigt även idag. Nu ska jag pyssla om min hund och mig själv lite. Och sen får vi se vad vi hittar på. Vi har en funktionskontroll på söndag att planera för. Ni anar inte hur motiverad jag känner mig för den! INTE! Men sannolikt är det det sista jag gör i den här verksamheten (om jag lyckas övertala Thomas att ta över mina kursare) så jag får väl försöka stå ut...