Sugen på pumpa...
Idag kom svaret på Hedvigs blodprov, och precis som veterinären misstänkte, så visade de på en anaplasma-infektion. Hon hade inga skyhöga värden, vilket förklarar varför det inte märks något på hennes allmäntillstånd, men något med resultatet (veterinären förklarade jättebra, men jag kommer inte ihåg hur det var, så det är lika bra jag inte försöker förmedla det) tydde på att det är en mindre infektion, men att hon har gått med den under lång tid. Nu blir det alltså 20 dagar med antibiotika, och så hoppas vi för allt vi är värda att Hedvigs återkommande kall-stelhet försvinner. Trots allt är det lite skönt att det fanns något att ta på, även om vi inte med säkerhet kan veta att det beror på detta. Och även om det nu inte skulle bli bra med detta, så var det ju bra att hitta infektionen och få den behandlad i alla fall!
I onsdags var jag hos mamma en sväng och sedan gick jag till kyrkogården och tände ljus för pappa. Kyrkogårdar är ju som de är, men så här års tycker jag att det vackert med alla ljus, och jag tycker att det är en rofylld plats.
Senare var det brassövning, och med bara en dryg vecka kvar till SM så börjar det falla på plats lite smått. Men jag skulle verkligen behöva öva typ 2 x 2 timmar per dag fram tills dess...
På jobbet idag pratade vi om älgar, och jag beklagade mig lite för att nästan aldrig får se någon. Man kan säga att jag jagar älg, fast inte med bössa utan med kamera, så jag tittar verkligen efter dessa imponerade bjässar. Döm om min förvåning när jag på eftermiddagspromenaden idag mötte just en älg ute i skogen! Utan kamera förstås, men ändå. Fast okej, jag erkänner att jag tycker det är lite läskigt när jag inte sitter tryggt i min bil, så jag kallade in Hedvig och vände på klacken och gick hem.
Morgonblogg
Ännu har det inte kommit några svar på Hedvigsblod prover, men jag tror faktiskt inte att det är någon fästingsjuka. Hon är ju så über-pigg, så det verkar långsökt. Men man vet ju förstås inte... I söndags såg jag den där skumma gången på henne igen. Hon var distraktionshund på funktionskontrollen, och blev förstås kall igen i regnet, eftersom i princip bara strosade med i området med hund efter hund... Men när hon får gå ordentligt och kan hålla sig riktigt varm, så syns ingenting! Förutom att hon är väldigt kort i steget bak, men det har hon ju alltid varit så det är ju inget konstigt.
Igår var det räddningsträning och vi blev en mycket liten grupp. Konstigt egentligen, förra veckan var vi sju hundar i min grupp och igår tre. Lite ojämnt kanske... Till saken hör att några tränade på annan ort, annars kunde vi ju ha fördelat oss annorlunda. Hur som helst, vi körde en fig i taget och fick väl en skaplig träning. Hedvig fick söka en hel del tomt och det var full fart. Nu är jag lite kluven till det där... Igår var det kanske onödigt bra fart på henne, men om man ser till hur hon brukar vara, så tycker jag ju att det är bra att hon går på självständigt. För jag är helt övertygad om att om hon söker självständigt, i full fart, på 50 meters håll på en vanligt tisdagkväll, på vårt vanliga kommunförråd (som är så otroligt positivt laddat), under 15 minuters sök, efter en dag i vila - ja, då är vi nere på 20 meter i betydligt lugnare fart om hon har belastats. Oavsett om belastningen har varit konstiga transporter, hantering, trötthet. Men om proven i framtiden inte ska innehålla någon belastning, så blir det problem i provsituationen. Men tar jag ner henne till en lagom-nivå obelastad till nästa MRT, blir godkänd, håller det då för en verklig insats?? Detta är inget jag funderar över specifikt för min egen hund, men tyvärr tror jag att det finns ganska många - även bland våra domare - som inte alls tänker på att det finns något bortom proven...
Haddock var med på träningen igår och fick sig ett par figgar, och han var så lycklig så mattens hjärta blev alldeles varmt. Jag kan inte förklara det, men Haddock är så speciell. Det tycker givetvis alla som sina hundar, men även om jag jämför med de andra hundarna vi har och har haft, så finns det något särskilt med honom som jag inte kan förklara.
I söndags hade vi funktionskontroll. Jag gjorde min i våras, så nu var det dags att betala tillbaka med ordnande och figurerande. Det regnade från morgon till kväll, kan man säga, och den nyblivna vintertiden överraskade oss med tidigt mörker, så det var på håret att vi hann bli klara trots att vi kapade bort ett område =o( Blöta han vi dock bli...
Nu är det (hög) tid att jag gör mig klar för jobbet!
Ytterligare ett kapitel om MRT
Jag är fortfarande mycket, mycket nere över vårt underkännande, jag tänker inte förneka det. Vad hade detta haft för betydelse för mig om jag bara hade ryckt på axlarna och gått vidare?? Men jag är också besviken över att vi inte riktigt fick chansen att hämta upp det vi tappade. När man dömer alla andra prov, så går man in med inställningen att ekipagen ÄR godkända, och om det skulle visa sig att det inte håller, så känns det jättetråkigt. Är det tveksamheter, eller oenigheter, så ber man att få se ytterligare något. Här upplevde jag i hög grad att det var tvärtom. Att man verkligen började på noll. I mitt (och andras) fall hade man plättlätt kunnat be om att få ett litet sök till med ett par figuranter för att få en bättre helhetsbild.
Det är väl inte helt tokigt att man vill ha en grund att gå efter vad gäller upplägg och bedömning av prov där internationella ekipage ska tas ut, men den här formen är ju helt ofullständig. Och har man nu trots allt bestämt att det är så här det ska vara, då kan man ju inte bara välja att följa de delar man vill? Då måste man väl följa reglerna fullt ut?? Vi har fått en utvärderingsblankett av MSB, men jag vet inte ens om jag bryr mig om att skicka in den! Man kommer ändå inte ta till sig ett enda korn av den! Och man kommer förstås få sex positiva och fem negativa svar!! Och de negativa kommer man att betrakta som "Surt, sa räven om rönnbären"...
Idag har jag varit hos veterinären med både Hedvig och Maiden. Maiden skulle få sin vanliga vaccination, Hedvig en rabiesspruta, och så ville jag få hennes ben kollade ordentligt. Jag tycker fortfarande att hon stundtals ser stel och lite skum ut i bakkroppen :-( Fick träffa en jättemysig veterinär, som klämde, kände, böjde och bände noga, noga. Fick springa på parkeringen för att hon skulle se rörelserna. Hedvig ömmar lite i en tass, jag vet inte vad det kallas men de leder som på människa borde vara knogarna. Inget som var särskilt anmärkningvärt. Höfterna kändes jättefina, knäna likaså, inget i rygg (vilket jag var lite orolig för) eller lårmuskler. Jätteskönt!! Veterinären tyckte dock att vi ska fortsätta att vila lite, och så togs det ett borrelia/anaplasma-blodprov också, eftersom det skulle kunna förklara att hon blev såå jättejättestel efter en trots allt ganska kort stund i kylan i fredags... Jag önskar förstås inga sjukdomar, men det vore onekligen rätt skönt att få en förklaring till hennes besvär. Kan säga att det var skönt att det var lön idag!! Snudd på 3400 kronor fattigare blev jag där idag. Jag fick förvisso en hel del för pengarna, vacc. båda hundarna, undersökning, provtagning, blodanalys, samt två fodersäckar. Men det ÄR mycket pengar =o|
En räddningshund, en såg och två (eller kanske sex) fotknölar
Till att börja med. Om du som just nu läser inte fixar ett troligen långt inlägg, där jag - kanske inte helt objektivt - vältrar mig i bitterhet och besvikelse, så är det lika bra du surfar vidare på direkten. För här kommer det.
I helgen har det för första gången i Sverige genomförts ett Mission Readiness Test. MRT. Det nya uttagningsprovet för internationella räddningshundar. Först vill jag bara göra en kort "detta-har-hänt" över vad tidigare uttagningar, och även RHFU (där vi har utbildats) har inneburit. Man har kommit på plats, blivit indelad i grupper, fått jobba i grupp med tältresning och camp-arrangemang. Man har fått sökuppgifter i grupper där det givetvis har varit viktigt att man finner de nödställda. Även om man i ett skarpt läge har sjukvårdspersonal med sig, så har vi fått jobba med omhändertagande. Förmågan att ge och ta order och samarbeta i grupp har bedömts. Man har lagt stor vikt vid att hundarna är hanterbara och belastningståliga, att föraren har klarat både fysisk och psykisk belastning. Men detta i bakhuvudet ska ni nu få läsa mina upplevelser från gångna helgens MRT.
I fredags förmiddag bar det av hemifrån. Sammanstrålade med Thomas, Anette, Hanna och Petra i Värnamo, och med Ewa i Jönköping. Det var ett hiskeligt pladdrande av tre förväntansfulla tjejer i bilen, när vi styrde kosan mot Rosersberg norr om Stockholm. Köerna förbi Stockholm i rusningstid gjorde att vi trots väl tilltagen körtid, hann upp med bara tre minuter tillgodo! Vi fick en liten genomgång av hur helgen skulle se ut, samt presentation av 'landets absolut bästa och mest erfarna domare' (att bara en av dem har haft egen räddningshund i modern tid skriver jag inom parentes). Vi fick lite utrustning; ficklampor, handdukar, filtar och lådor med den populära frystorkade maten. Den är kanske inte så rolig, men det är väl helt okej. Det var några få plusgrader och ösregnade, och med tanke på att militärtält inte har något golv, så var vi väldigt tacksamma över att tältet redan var rest och torrt invändigt.
Vi hade tillgång till ett sorts sanitetshus, med omklädningsrum och toaletter och det blev vår bas. Efter inkvartering och lite check på utrustningen så fick vi anropet att bege oss till första uppgiften. Den var en enkel markeringsövning, sån som man har på vanliga prov där man skickar hunden rakt på en låda där det finns en figg. Vi fick binda upp hundarna ett stycke bort, och jag var en sån idiot som inte satte täcke på Hedvig på en gång, men jag tänkte att det var väldigt kort stund, så det inte var så farligt. Jag hade startnummer åtta, och när det blev min tur så skickade jag, Hedvig dansade runt lite och markerade sedan. Snabbt och lätt, kan man säga.
När alla var klara med den övningen så fick vi gå tillbaka till campen. Då kom Hanna och påpekade att Hedvig gick illa, och när jag tittade på henne så gick hon verkligen jätteilla. Hon var inte precis halt, men drog in båda men framför allt det vänstra bakbenet långt in under sig i jättekonstig vinkel. Och detta hade tydligen också synts precis när jag skickade ut henne på markeringsövningen, fast jag noterade inte det själv. När vi kom in och jag skulle känna på henne, så upptäckte jag att det var blod på golvet från hennes tass. En framtass! Hur hon har lyckats få ett skärsår i en trampdyna på den lilla utflykten är helt obegripligt, men det gjorde hon. Bakbensbekymret var dock mycket värre tyckte jag. Det var som om hon krampade i muskeln som går från knäet bak och upp mot ljumsken, eller hur man ska beskriva det. Förtvivlan smög sig på, skulle jag inte ens kunna genomföra provet? Jag lovar att det INTE är roligt när man gråter första kvällen av ett helglångt prov! Bestämde mig för att sova på saken, och se hur det såg ut på morgonen. Eftersom vi misstänkte att det kunde vara köldrelaterat, så var jag extra tacksam över att jag sydde en egen sovsäck till Hedvig innan vi åkte. Tog en gammal jag hade liggande, och sydde ihop och klippte av =) Tro det eller ej, men Hedvig sov båda nätterna igenom med sitt obtrack-täcke på i sovsäcken! Trots en värmefläkt blev det ganska kallt längst ut i kanterna av tältet.
På morgonen såg det lite bättre ut, och efter en hel del väntan så blev vi kallade till en uppgift. Denna uppgift bestod av ett teoripass i lektionssalen. Det handlade om signalsystem och märkning, samt att kunna lägga nossnara och lägga ner hundarna för inspektion. Hundarna fick under tiden ligga ute i regnet. Då hade jag både fäll och täcke, med en extra handduk under täcket för värmens skull. Sedan skulle vi då göra övningen med nossnaran och det. Det kändes onekligen lite fånigt eftersom jag så sent som samma morgon hade lagt ner Hedvig och lagt ett "skarpt" tassbandage... Hur som helst, när vi sedan gick upp till campen gick hon åter ganska illa. Givetvis hade hon legat och blivit kall, och det stärkte min känsla av att det berodde på kylan.
Senare på dagen var det äntligen dags för oss att ta oss an sökuppgifterna. Jag hade bestämt mig för att köra Hedvig med inställningen att så fort hon visar att hon far illa av sina ben, så bryter jag hela provet. Vi var tre som blev framkallade att köra på varsitt ruinområde. Det var rent IPO-R sök, där man skulle skicka hunden och själv gå på vägen utanför. Rent hundprov. Man talar om när man har markering, man pekar ut, och sedan lämnar man. På alla tre områdena. Det första området gick jättebra. Det andra tyckte jag var sådär. Där var tre figuranter. Den första tog hon klockrent, men sedan fick hon en fig på mitten, skällde fem gånger sådär, och när jag var på väg fram så släppte hon den, satte upp näsan och drog rakt till nästa figurant. Där kom en klockren och lång markering. När jag sedan sökte tillbaka, så gick hon till slut tillbaka och markerade mitten-figuranten igen. Den figuranten bedömde man som att hon hade lämnat. Tja, det kanske man kan säga. Det är klart att det inte är bra. Det fattar jag också, men vi hittade den - är inte det ändå det viktiga?? För till saken hör att ett flertal hundar helt missade just den figgen. Men missad fig bedöms inte lika hårt som hittad och lämnad fig. Vilket jag iofs ur hunddressyrsynpunkt håller med om, men jag trodde detta handlade om att rädda liv...
Shit, vad det här blir långt...
Okej. Nästa område igen fanns två figuranter. Hedvig drog rätt fram till den ena och sedan svansade hon runt, och jobbade jobbade jobbade för att hitta en väg in, för att hitta en väg närmare. Men någon markering - det kom det inte. Till slut började hon jobba längre och längre ifrån den, jag tog tillbaka henne en gång, men eftersom det inte finns i min värld att hon skulle gå ifrån en fig utan att markera, så grodde misstanken att det var kläder eller godis som låg i skyddsrummet, så jag gick vidare. Strax efter hittade hon nästa fig, trycker fram huvudet mellan en rostig tunna och en pall för att komma nära, och fastnar där! Hon skriker några gånger och jag rusar fram, men då har hon kommit loss själv. Jag backar tillbaka för att invänta markering, och den kom till slut, men ganska förståeligt så blev det lite fördröjning på den. Jag sökte klart området och gick sedan tillbaka till början, där samma svansande och grejande, och till slut två skall kom. Jag är verkligen inte orolig för hennes markeringar så därför tog jag det ganska kallt, och tänkte att om där verkligen är en fig, så kommer strax den riktiga markeringen. Men den kom inte, och ungefär där bröt domaren mitt sök. Och detta tillsammans med den figurant som hon gick ifrån och gick tillbaka till, fällde oss från den internationella styrkan. Dessutom fick jag en kritik på platsen som var så opedagogisk och rent av elak så man tror inte att det finns såna människor! Jag tar gärna kritik, men den ska vara rätt nyanserad! Efter dessa båda sök var Hedvig riktigt varm och då gick hon riktigt bra och visade ingen hälta alls.
Tillbaka i campen och ny väntan. På kvällen var det dags för samling i lektionssalen. Återigen fick hundarna ligga ute uppkopplade. Det regnade smått när vi gick ner, men strax efter slog det om och blev kallt, under nollan, för det frös på bilarna som stod parkerade. Så blev det skriftligt prov på signal- och märkningssystemet, och ett par förkortningar. Därefter sjukvårdsprov; ett stabilt sidoläge och ett benbrott. Sedan hade jag turen att komma bland de första som kallades ut på kvällens sök. För övriga blev väntan mycket, mycket lång och skandalöst kall för deras hundar!! Vi fick områden att jobba i. Enskilt. I kolmörkret. Områden man aldrig har sett tidigare blir svåra i mörker, när det är trappor och väggar och källare överallt. Jag fastnade alldeles för länge i första delen av mitt ormåde som var tomt, men gick till slut vidare till nästa. Dessvärre valde jag att börja i fel ände av huset. Hedvig jobbade in och i en källare på motsatt sida visade hon stort, stort intresse. Hon ville krypa in bakom ett element! Just när jag kom upp för att försöka hitta någon annan ingång i källaren, så kommer domaren och säger att tiden är slut. Ingen talade om att man hade en viss tid att spela på, men plötsligt var den slut, och i den del jag hade kvar av området, låg två figuranter. Detta bedömde man inte som missat, enligt utvärderingen igår, men jag tyckte det var fult att man inte fick chansen att ta dem, när man inte fått någon anvisad tid. Där hade vi kunnat hämta upp lite av det vi förlorat på dagen, men icke.
Nästa område innehöll två svåra figuranter. Vi fick båda till slut, men dessa djupa, djupa figuranter som släpper ut vittring på många olika ställen blev svåra för min lilla pärla som vill komma så nära intill som det bara går. Helt klart måste vi träna på djupa figuranter, men HUR? Vi har ingenstans att träna detta! Visst, det finns brunnar på området i Revinge, men det blir inte alls samma sak! Och vi skulle behöva ha det i närheten! Med figuranternas säkerhet i åtanke, så KAN man inte bege sig till närmsta stenbrott och trycka ner folk bland stenblocken. Och finns där rum för en människa att krypa ner så finns det ju också rum till hunden att komma ner, och figuranten blir inte dold.
Igår fick vi två sökuppgifter där vi skulle jobba två hundar i samma område, fast ändå en och en. Här gjorde Hedvig jättebra ifrån sig.
Det var det hela! Ingen hantering. Ingen belastning av hundarna (skrattretande nog trodde de att hundarna var belastade efter en lång bilresa i fredags kväll, tillåt mig småle) inte ett enda sök där man jobbade med fokus på att hitta och omhänderta. Nej, det var bara bedömning av hundens sök och markeringsförmåga. Enskilt. Som att göra ett slutprov fast om och om igen.
Vid genomgången i går, berättar domarkollegiet att vi var dem de hade diskuterat mest, men att vi inte kunde godkännas. Av den kritik jag fick på plats på lördagen, så visste jag redan att det skulle bli så. Att de som stod på min sida inte skulle klara av att stå på sig tillräckligt. Att det inte hade spelat någon som helst roll vad jag hade gjort före eller efter, för där och då hade hon bestämt sig. Jag hade velat få det beskedet på en gång, för då hade jag kunnat spara på min skadade hund. Man hade i övrigt ingenting att anmärka på.
Inga goda ord i världen hjälper när man blir sågad vid fotknölarna. Att "vi vill ju gärna se dig på en ny test nästa år" hjälper inte ett skvatt! Och jag ska förvisso fundera på det här ett tag, men som det känns nu så vill jag inte vara delaktig i en verksamhet som är så totalt verklighetsfrånvänd som denna! Det har inte bara med mitt eget underkännande att göra. Detta prov har mycket, mycket lite med verklighet att göra, och det har ingenting alls gemensamt med hur vi tränar på RI-helger att göra. Svenska räddningshundar har tidigare haft mycket gott rykte, har haft mycket hög status, och hållt en mycket hög kvalitet. Med detta provsystem som man nu har antagit, (som man använder på andra håll i världen) så kommer det att utarmas helt när den nuvarande generationen av hundar har blivit för gamla.
Det här låter kanske som "surt sa räven om rönnbären" och delvis är jag givetvis färgad av ett underkännande. Fast jag försöker att inte vara det. Men sanningen är att inte ens de som åkte hem godkända tyckte att detta var ett okej prov. I alla fall inte alla. Jag är givetvis glad för er skull, ni som blev godkända! Självklart. Stort GRATTIS!! Och GRATTIS MSB som lyckades med konststycket att stå kvar på samma antal internationella räddningshundar som före provet. Well done!
Idag är jag ledig. Det var ovanligt förutseende av mig att ta ledigt även idag. Nu ska jag pyssla om min hund och mig själv lite. Och sen får vi se vad vi hittar på. Vi har en funktionskontroll på söndag att planera för. Ni anar inte hur motiverad jag känner mig för den! INTE! Men sannolikt är det det sista jag gör i den här verksamheten (om jag lyckas övertala Thomas att ta över mina kursare) så jag får väl försöka stå ut...
Om man skulle...
...skriva några rader. Det går långt mellan gångerna för tillfället. Jag ägnade ju mer eller mindre hela förra inlägget åt att älta MRT'n, men jag måste nog göra det lite till. Det är inte många dagar kvar nu. Inte många alls. På fredag förmiddag åker vi, två bilar från Värnamo, mot Rosersberg, och när vi kommer ut därifrån någon gång vid middagstid på söndag, då har vi facit. Det är då vi vet om man är internationell eller bara inte. Det är nervöst, men jag ser faktiskt fram emot det. Det ska blir roligt. Det är ju en underbar möjlighet att bara köra hund. Inte tänka ut sitt eget upplägg, inte figga åt någon (inte för att jag har någonting emot det, det är faktiskt kul), inte tänka på någon annans träning... Jamen ni hör väl? Det är ju lyx!! Fast nervöst är det i alla fall =o|
Vi som ska åka från Värnamo, ska träffas i morgon och repetera prehospitalt akut omhändertagande. I alla fall tror jag bestämt att det heter så. Eller varför inte bara kalla det för Första Hjälpen? Det är ju alltid nyttigt att repetera, och så får vi ju också möjligheten att stöta och blöta lite annat också..
Veckan som gick, gick väldigt fort som alla andra. Om vi hoppar tillbaka till förra söndagen, så var Thomas och jag i Norrköping och dömde en funktionskontroll. Upp tidigt som attan (03.50) och hemma igen vid nio-tiden på kvällen, och då var jag riktigt mör, trots att jag inte körde själv. Glömde plånboken i Thomas bil, så på måndagen efter jobbet fick jag köra ut till Rydaholm och hämta den, och när vi ändå var ute och for, så åkte vi en runda på x antal extra mil och kollade in ett område till funktionskontrollen om två veckor. Tisdagen gick förstås åt till räddning, onsdagen till att handla och förberea inför Anders 40-fest. I torsdags var det extralångt rep med brasset inför brass-SM. Det är ingen lätt musik vi är inne på nu, och jag får verkligen kämpa för att hänga med! Men efter den övningen så känns det som det börjar släppa lite.
I fredags hämtade vi nyckeln till bygdegården där vi skulle ha festen, och sedan gick kvällen och i princip hela dagen igår åt förberedelser med att ställa om bord, duka, fixa mat, ner till stan och fixa det sista, och så till slut på kvällen ta emot gästerna. Det blev en lyckad kväll tycker jag. Väldigt roligt att träffa alla, och framför allt några gamla kompisar som man inte har träffat på väldigt länge!! När vi kom hem i natt bar vi bara in alla saker från bilen, och sen stöp vi i säng, nån gång vi tretiden.... Det var skönt med sovmorgon idag vill jag lova! Men nu måste jag ta tag i det kaos som jag annars kallar för kök. Frågan är om jag ska göra det före eller efter en hundstund. Det ska bli både skogspromenad (och älgjägarna får säga vad de vill!!) och trimstund har jag tänkt. Behöver i alla fall klippa klor på dem alla. Ska försöka hinna med att spela en stund idag också, men Anders är nog inte mottaglig för trombonemusik riktigt ännu, så det får vänta till framåt kvällen =D =D
Till slut kom den goda nyheten förra veckan, att Cuba nu löper, och ska paras i mitten av nästa vecka. Så om allt nu går vägen denna gången (förra gången gick hon ju tom) som kommer vi att få en ny liten fyrbent flockmedlem i februari! Håll tummarna!!
Ältande om MRT
1 oktober, hur är det möjligt?? Nu är MRT'n nära, bara två veckor kvar. Den som nyss kändes som så långt fram att man inte riktigt kunde ta till sig den? Det surrar mycket nu, dels i det egna huvudet och dels bland oss som ska delta. Vilka ska delta? Vad ska man ha med sig? Hur kommer det att bli med upplägg? Blir det lättare/svårare än de gamla RI-uttagningarna, någon "hotar" med att det kommer blir IPO-R sök för hela slanten? Hur kommer belastningen se ut? Blir det en regelrätt fystest som vid tidigare uttagningar? Vad och hur mycket ska man egentligen kunna av Insarag Guidelines? Ja, frågorna är många, och telefoner och mail går varma mellan deltagarna :D :D
Jag är supernervös. Japp, så är det. Jag tror att vi har kapaciteten, men allt kan ju hända. Särskilt om man ska gå under en bedömningsform som man inte är van vid. Informationen är usel, om man ska vara uppriktigt, riktigt riktigt usel, men nu har vi i alla fall "hört" att vi ska bo i militärtält och leva på grön-påse-mat. Det blir säkert helt okej, hoppas bara att vädret blir bättre än när jag en gång i tiden (känns som en evighet sen) gjorde RI-uttagning med Maiden :-) Det var i stort sett samma datum, 19-21 oktober om jag inte helt missminner mig. Det var då ett par decimeter snö och 20 minusgrader. Jag minns att vattenflaskorna frös i benfickorna när vi var ute på natten...
I tisdags räddningstränade vi, och eftersom mina elever klarade sitt delprov i söndags, så kännar jag att jag faktiskt kan fokusera på Hedvig med gott samvete. I alla fall fram till MRT. I tisdags ville jag träna på att hon skulle skälla många skall, och det blev det. I en sandlåda satt två figgar, mor och liten dotter (2,5). Den blev helt perfekt. Lilla Sofie blev glad och började fnittra högt och glatt inne i legan, och detta triggade Hedvig till att skälla ännu mer :-) En öppen fig uppe bland några pallar med gatsten, och till slut en gömd i en låda längst upp och inne i en pallstuv. Det blev bra det också. Det jag känner att jag saknar jättemycket nu är bra områden. Områden där man kan få riktigt, riktigt dolda figgar, i riktigt, riktigt besvärlig miljö. Den kombinationen är svår. Hittar man bra miljöområden så blir figgarna oftast åtkomliga för en liten räka som tränger sig in överallt.
Igår hann vi ut i naturen innan mörket kom, och så sprang vi 5 km jag och Hedvig ;-) Som i måndags fast annan runda, blev det tvunget att gå ett stycke på mitten, där jag genar över ett hygge, inte riktigt joggvänligt... Hedvig var lös och ledig och for som en skottspole. Jag tappade faktiskt henne en gång, och det är mycket, mycket ovanligt att hon drar så att jag inte ser henne. Inte så att hon pös iväg, nejnej, men hon var väldigt rusig. Bra egentligen, för vi behöver jobba på kondisen båda två. Hon har inte varit särskilt rund, men nu börjar hon bli riktigt smal och fin tycker jag. Hedvig alltsål Inte jag... Mitt enda bekymmer med den damen är hennes päls. Eller snarare brist på päls. Vad ska jag göra?? Hon är nästan helt kal på magen, inte bara långt bak där de brukar vara tunnhåriga, utan hela undersidan! Hon kommer att frysa jättemycket till vintern!! Jag har funderingar på att sticka en tröja :-) Har ett fint obtrack-täcke, men jag skulle vilja täcka in mera av magen... och gärna över armbågslederna och några cm ner på benet, har jag sett...
Trots gårdagens hurt-anfall, så bär det nu av till gymmet. Tjingeling!